— Ni kallar er Giraud! sade d Aumont. — Ja, monseigneur, svarade soldaten. — Ni är anklagad för att denna afton ha spisat er aftonmåltid i sällskap med La Chesnaye. — Jag vet det, monseigneur. — Hvad har ni att andraga till ert försvar ? — Ingenting i dessa herrars närvaro. — Ni vill således tala vid mig ensam? — Ja, monscigneur, med er ensam. — DLemna mig, mina herrar, sade ståthållaren. — Men, monseigneur, försigtigheten . . . anmärkte civillöjtnanten. — Jag är beväpnad, afbröt dAumont. Dessutom, skulle jag riskera mitt lif, så bör en sådan affär uppgöras utan dröjsmål. Gån, mina herrar! om jag behöfver er, skall jag ropa. De båda löjtnanterna bugade sig och gingo. — Nå? sade ståthållaren och vände sig till Giraud, när de väl blifvit emsamma. Jag vet, hvem ni är, jag känner hela er lefnadshistoria, jag såg er under grefve de Bernacs process inför parlamentet, ni kan tala utan fruktan. — Det är just hvad jag vill, sade Giraud. — Är det fråga om La Chesnaye? — Nej, monseigner.