— Ja; föreställ er, min bästa löjtnant, att jag skiljdes från dAumont på gatan Saint-Andrå des Arts, han, för att bege sig till porten Bucci och sysselsätta sig med någon kriminalaffär, och jag, för att genom porten Saint-Germain taga kosan till Jonas spelklubb. Dessutom ligger Jonas hus vid denna afskyvärda gata, som ni behagar lemna i ett totalt mörker. Jag hade hufvudet fullt af tankar... på mina kärleksäfventyr naturligtvis, så att jag ridit förbi klubben, utan att märka det. Jag var på väg till de andra kreaturen och skulle måhända ännu varit der, om icke alla de här menniskorna haft den verkligen ljusa idfen, att promenera med facklor i hand. Löjtnanten var så förvånad öfver att på ett ställe, der han väntade sig skola finna en förfärlig bandit, sammanträffa med en ung elegant adelsman, hvars namn, person och familj voro kända vid hofvet och hvars förestående förening med ståthållarens enda dotter ej utgjorde en hemlighet för någon, att han stod alldeles stum. Grefvens förklaring var dessutom så mnaturlig och sannolik, att det var omöjligt tveka om Jatt släppa honom igenom. Löjtnanten stammade några ord till ur. säkt. — Men, sade grefven, hvad gör ni egentlige