Göteborgsposten – 28 juli 1860, sida 3

lHvarjehanda. En historia ur verkligheten. Nyligen försiggick i London en vigselakt, vill hvilken knyter sig en romantisk händelse, som timade för femton är sedan. — Man föreställe sig en eftermiddag i London vid tjockt, dimmigt väder, eller nej, man kan icke föreställa sig detta, då allt är insvept i en obehaglig skymning och sinnet är så tungt och mellankoliskt. — Nåväl, under en dylik eftermiddag sutto för 15 år sedan tvenne köpmän tillsammans i ett litet kontor i City. Båda hade kommit som främlingar till London, men hade arbetat med olika tur. Den enes affärer voro mycket goda och mannen var pa väg att skafta sig en ansenlig törmögenhet, — den andre, på hvilkens kontor de bada betuuno sig, var deremot cessionsmessig, och han omtalade nu tor vännen sin belägenhet, ulläggande att han vore ledsen vid litvet. Vännen ansåg detta såsom ett utbrott at den melankoli, som den dimmiga väderleken framkallade och sökte att trösta sin värd, men deune svarade: Alla dina tröstegrunder äro fruktlösa, jag har kämpat nog, jag längtar efter min salig hustru, ty sedan Jag icke mera eger henne, så känner jag på mig, avt mit värl här på jorden är tullbordadt. — Men ditt barn?, inföll den andre, i alla de papper du ötverlemnat år mig finner jag intet ord nämdt om din lilla dotter; hvar är hon? — Det är just derföre jag går bort, svarade den sorgsne köpmannen; Vår Herre sörjer för de faderoch moderlosa. — Det var omöjligt tör vännen att få någon närmare upplysning, och han aflägsnade sig i den fasta ötvertygelsen aut den andre icke menat allvarligt med sitt tal om döden. Men nästa morgon var mannen död och i hans etterlemnade papper fanns icke den ringaste hänsyftning på barnet. Han hade gått hädan med det besynnerliga oryggliga beslutet att låta törsynen — eller, om man så vill, slumpen, draga törsorg om hans barn. Ett haltt år tförgick, — då besöktes vännen en dag at en bondgumma, hvilken berättade att hon hatt ett barn under sin värd, att penningarne som voro ämnade till barnets underhåll vore slut, att hon hade erfarit att b.rnets fader vore död och att hon derföre slutligen öfverlemnat barnet till fattigtörsörjningsanstalten, men här hade det blitvit sjukt, och hon hade nu tillbragt en hel dag 1 London tor att få reda på någon som stått i törbindelse med den hädangångne. — Vännen beslöt sig ögonblickligt för att fara på jernbanan ut till fattighuset. Då han stod vid Londonbridge och väntade på tågets atgång, kom en af hans bekanta, en mäkta rik köpman, gående med sin fru. Vädret var åter mulet och dimmigt och den rike mannen ville föra sin hustru ut på landet i friska luften för att om möjligt söka fordritva hennes melankoli, hvilken dock i synnerhet hade sin grund deruti, att hon mistat sitt enda barn och icke hade hopp om att få något annat. De togo plats i samma vagn och vännen berättade orsaken till sin resa. Han omtalade den aflidnes sista yttrande och tillfogade: tillsvidare bar vär Herre skickat det stackars faderoch moderlösa barnet till tattighuset. IKöpmannens hustru uttalade sin önskan att vilja följa med till fattighuset och då hon kom dit och såg den vackra, lidande sexåriga flickan, utropade hon vänd till sin man: Han skall icke förgäfves ha gjort Vår Herre till hennes förmyndare! Vill du, min vän, så upptaga vi barnet! Mannen biföll hennes begäran; de adopterade flickan, gaf henne en förträfflig uppfostran, och för kort tid sedan blef hon gift med en ung, rik och förnäm man, hvilken bosatt sig någonstädes i Orienten. Det var ett lysande, ett stätligt bröllop med långa tåg af vagnar, brudparets vagn med för-ridare i röd sidendrägt samt ett stort tillopp af nyfikna och intresserade äåskådare. — Det der är ju en historia för en poet! — Det unde göras en hel roman derat, men det bästa af alltsammans är dock att det är — en historia ur verkligheten. Su — V