sens folk utan undantag, att följa honom in i slottet. Tjenstfolket lemnades i en sal på nedra botten, hvars dörr omsorgsfullt tillriglades utanför och bevakades af tvenne af röfvarne. Härunder släpade La Chesnaye och de öfriga af truppen fogden med sig. Då befallning gafs åt denne, att lemna nycklarne till alla rummen, började han, ehuru för sent, misstänka att han fallit i en snara; men en dolkspets, som kittlade honom på halsen, befriade honom från all tvekan: han lemnade de begärda nycklarne, Bunden, halfqväfd af en kafle i munnen, kunde den olycklige hvarken ropa på hjelp eller fly. Banditerna voro emellertid oinskränkta herrar öfver slottet, som de säkerligen länge haft för afsigt att utplundra. Klockan I var allt gjort. Penningar, allt massivt bordsilfver, juvelerna, smycken, diamanter, ädla stenar, praktfulla vapen, dyrbara drägter i silke och sammet, kortligen, markis dAssigny de Mottevilles alla rikedomar öfvergingo i La Chesnayes och dennes stallbröders händer. När sedan ingenting mera fanns qvar att taga, gafs befallning om återtåg, hvarpå alla aflägsnade sig, hvar och en med sitt byte, utan