Göteborgsposten – 24 juli 1860, sida 2

Hon hade satt sig vid fönstret. som vette jät en af de stora skogsvägarne och klagade för sig sjelf öfver sin okunnighet, som ej tlllät henne besvara sin älskares bref, i den fulla tron, att ett ord från henne måhända skulle varit nog, för att återbringa soldatens förvirrade hjerna till I förnuft. Plötsligt tyckte hon sig, oaktadt mörkret, se vapen glimma till mellan träden i skogen och urskiljde snart tydligt en liten trupp af män. Hon kände genast igen samma uniform, som Andr bar, och räknade till tretio soldater, anförda af en person, som var höljd i en vid kappa och föreföll henne vara hennes älskare i egen person. I tanke att Andre satt sin plan i verket, fastän han i sin otålighet kommit före den utsatta tiden, och att hans kamrater biträdde honom, greps hon af en så liflig oro, att hon glömde all nödig försigtighet, lemnade sin kammare, steg utför trappan, gick öfver borggården och klättrade upp på ringmuren. Soldaterne kommo just i detsamma till murens fot. — Andr, är det du? frågade hon med djup ängslan. — Ja, svarade man hviskande. — Jag besvär dig, afstå från din plan!