Göteborgsposten – 24 juli 1860, sida 1

bli varse sin trolofvade, men nödgades alltid att efter lång väntan draga sig tillbaka. Jeanne var och förblef osynlig, dold bakom slottets höga murar. En omständighet kom dock den tröstlöse äl. skaren till hjelp. En dag då han bedröfvad och nedslagen återkom från en vandring i skogen, mötte har några vedhuggare, af hvilka flere voro bekant: med honom. Han fick veta att dessa män, lyck ligare än han, hade varit i slottet, dit de oft: kallades. Andrå kunde skrifva och hopsatte på ståen de fot en biljett. En af vedhuggarne åtog sig att lemna Je anne brefvet, men dermed var likväl endast hälf ten af svårigheterna öfvervunna; ty om Jeanne än kunde läsa, kunde hon dock ej skrifva hvarföre hon endast mundtligen svarade sin till bedjare några ord, som vedhuggaren glömde p vägen eller vanställde i sin liknöjdhet om saken Andre blef alltmera rasande och tröstlös och hängaf sig åt en själsskakning, som i hög sta grad förfärade Jeanne. Han talade om ingenting mindre än att röt va bort henne och, om så skulle behöfvas, sätt eld på slottet. I sin sista skrifvelse uppmanade han me Ide varmaste och häftigaste ordalag Jeanne a