Göteborgsposten – 23 juli 1860, sida 1

första skålen, helsade han de församlade naturforskarne från Nordens tre riken välkomna till mötets praktiska del, likasom han attonen förut i Universitetets solennitetssal välkomnat dem till den teoretiska. Detta uttryck, som på ett träffande sätt karakteriserade mötets dubbla ändamål, att på en gång vara skandinaviskt och vetenskapligt, mottogs med ewt litligt och vältörtjent bifall, och jag torde ej mycket misstaga mig, då jag anser tjenligast att på fortsättningen af min redogörelse för tförhandlingarne tillämpa samma imledning. Att det praktiska härvid kommer att spela hufvudrolen, är helt naturligt i en tid som vär, då teorierna så litet värderas tor sin egen skuld. Mötets danska bestyrelse hade vidtagit det nya, men såsom utgången visade, sardeles välbetänkta arrangemanget, att for alla dagarne, utom den till längre utflykter åt skilda håll beräknade Onsdagen, anordna en gemensam middagsspisning kl. 5 e. m. på Skydebanen, hvarull biljetter i främsta rummet för en billig betalning tillhandahöllos de främmande gästerna. Till första och sista middagen, välkomsthelsningarnes och atskedets, hade flera deltagare anmält sig, än den särdeles stora salen kunde rymma. De öfriga dagarne, då det hela hade en mera hvardaglig hållning, och inga otfticiela skålar foreslogos (såvida ej skålen för damerna skall räknas såsom sådan), var det klart att den enskilda gästfriheten dragit mången främling undan från det gemensamma samlifvet och Itilloppet af deltagare var vida mindre. Alltjomt rådde dock samma tretliga stämning, gamla bekantskaper förnyades, nya knötos med samma lätthet, som då nära slägtingar första gången råkas; man skandinaviserade på det lugna praktiska viset, der man kanner och vet med sig att nordens enhet är en gifven sak, som icke kan bortdisputeras och knappast af någon förnekas. Annorlunda var det, då ynglingaskarorna forst drogo ut på vikingatåg att kämpa för en ide, som endast hyllades af ett ringa fåtal, fruktad af de mäktige i landet, och en galenskap för de förnumstiga. Annorlunda skall det också blfva, om någon gång en verklig fara framdeles hotar den skandinaviska norden; må den komma utifrån från östan eller sunnan, eller inom oss sjelfva, såsom en frukt af afund och split eller qvarlefvande fördomar från fordna mörkare tider! Prof. Forchhammers redan omnämnda helsningstal vid Måndagens festliga middagsmåltid, föregicks, enligt en dansk sed som onekligen bidrager till trefnaden och väl förtjenar efterföljd, at under ackompagnemang af musiken i chorus afsjungen sång at IHauch af en så utsökt skönhet och så stort poetiskt värde, alt jag ej kan afhålla mig från nöjet att fullständigt afskrifva densamma. Til Naturforskermödet i Kjöbenhavn den 9 Juli 1860. Naturens edle Dyrker begjerer ei den Krands, Der famler i Tidernes Vande, Han agter kun og önsker og söger den Glands, Der lyser tra Evighedens Strande. AR