Göteborgsposten – 23 juli 1860, sida 1

här ville göra något uppbyggligt för den stora flottan, anlägga 1 ex. ett tyghus, i hvilket man ämnade förvara det all slags otyg, hvarmed man vill komma åt fienden till sjös. Också kom mig i sinnet alt man, varnad af raset vid Norrbro, blifvit betänkt på att uppföra ett hus åt riksarkivet, der tjenstemännen nu sköta sina pligter icke med fröjd utan med suckan, då de kasta ögonen på de sneda och remnade murarne i deras embetsrum. Men ingenting af allt detta var rätt gissadt. Hade det varit någon invigd, med hvilken jag samtalat skulle han oupphörligen ha tillropat mig: bättre upp. Det lyckades mig efter ett par dagar få del af —icke en hemlighet, utan en stor id, som är ämnad att allmänt lyckliggöra alla Sveriges och Norges, Göthes och Vendes innebyggare och jag tror Danmarks och Finlands desslikes. Här skall bli en verldsexposition och här skall derföre naturligtvis byggas ett kristallpalats. Om nu med verlden menas mer än den nordligaste delen af Europa, eller om det verkligen är meningen att från alla, äfven de mest skilda håll, samla påtagliga intyg om hvad menniskorna förmå att skapa, så att man i Stockholm liksom förut i London och Paris kunde för en gång få se liksom hela verlden i ett stort skåp af glas, det är mig ännu obekant. Men, lika godt, ett kristallpalats — det vore dock någonting, jag anticiperar i glädjen öfver detta herrliga, som skulle tima 1862 och jag har redan uttänkt, att jag då till motto på min korrespondens skall sätta folkvisan: kristallen den fina — — Och den raske kung Carl har åter farit af igen som ett jehu härifrån. Han lemnade oss snart ensamma, att efterhand läsa om det högtidliga emottagandet i Linköping, om borgmästarens tal i Ekesjö o. s. v. Men vi tänka jemväl med leende min på det uppseende, som i landsorten skall väckas af konungens piprensare, hvilken nu helt nyligen blifvit iklädd en tjenares skepelse och stått bakpå vagnen, brokig i röd jacka, blåa sidenpantalonger, guldgaloner och en helt svart fysiognomi. Måtte han icke skrämma några barn! Nu är Stockholmslifvet allför tråkigt, det är ej blott dagens tunga och hetta vi måste dragas med, det är de stora hinder som gasverket och vattenledningen öfverallt lägga i vägen för ens framgång i hufvudstaden. Uppkastade stenar, grus, gatläggningsmachiner, materialkärror, rör större än kanoner, allt ger begreppet om en revolution, om barrikader och gatstrider och ändå är här så fredligt, att jag på sin höjd vågar mumla en liten bannlysning, overksam som all sådan, mot sommartråkigheten i Stockholms stad. B. P.