Göteborgsposten – 21 juli 1860, sida 2

är kantigare än det skelett, som rektorn nyligen skänkte åt skolan. Mathias och Jacqueline hade aflägsnat sig. — Har du gjort det? frågade Jacqueline. — Ja, svarade Mathias. Han öppnade dervid sin högra hand och visade en bit vax, på hvilken låset till juvelerarebutiken var aftryckt. — Jag skall således få juvelerna? tillade Jacqueline, strålande af glädje. — Du skall få dem. — Hvem skall hjelpa dig? — Halte Tallebot och Coörce. — En skärf mitt bästa herrskap, ljöd en stämma, hvilken tycktes alldeles komma från jorden. Glöm ej den stackars vanskaplige, som naturen så misshandlat... En skärf! Den, som sålunda anropade de förbigående om hjelp, satt hopkrupen på marken några steg från juvelerarebutiken. Den olycklige, som med svårighet kunde släpa sig fram på sina båda smala och darrande ben, hade ryggen böjd i en förfärlig puckel, inom hvilken det ofantliga hufvudet nästan alldeles försvann. — En skärf! skrek den arme, då Jacqueline och Mathias gingo förbi honom. Mathias sträckte ut handen i jemnhödd med hatten, som räcktes emot honom.