des fönstret, ni är i sanning den stoltaste och grymmaste af alla Evas döttrar, som jag någon. sin träffat. — Och ni, grefve, den påflugnaste af alls karlar, liksom ni äfven är den äfventyrligastc och otrognaste älskare! svarade den vackra baronessan med en behagsjuk mine. — Aha! ni befinner er i en ordentlig tvist mina vackra turturdufvor! sade La Guiche och slängde med modern vårdslöshet på kroppen. —Hjelp mig, modige riddare! sade Catherine gapskrattande. —Hvad, sköna dame! löper ni någon fara? — En stor fara, från hvilken Gud bevare mig! — Hvilken då? frågade dHerbaut. — Den, hvarmed grefven hotar mig. — Vid Sankt Jakob! hvad är det då? — Han hotar med att frånstjäla mig mitt hjerta, under förevänning af att jag tagit hans. — Det är då sannt? — Ja, men jag bedyrar er, att jag utan den ringaste afsigt begått detta brott. — Ah, baronessa! sade La Guische och tog den sköna qvinnans högra hand, under det hon med den venstra förde sin näsduk till ansigtet, liksom för att undandölja detta. Ah, baronessa! jag tror, att edra ord dölja en liten osanning. Ni undangömmer ert ansigte, för att ej låta