märka ert leende, och ni beslöjar med broderiet på denna näsduk glansen från edra sköna ögon, för att hindra oss från att läsa i er blick. — Ni misstager er! sade Catherine, i det hon blottade sitt ansigte och lät den tjusande blicken från sina svarta ögon falla på La Guiche. Jag för näsduken till mina ögon, derföre att ljusskenet besvärar mig. Hon pekade härvid på en sexarmad kandelaber, hvilken stod bakom de Bernac och derifrån öfvergjöt med en ljusvåg den unga qvinnan och dem, som omgåfvo henne. — Besvärar detta ljussken er? frågade La Guiche. — Förskräckligt! — Då måste man taga bort det... — Hr de Bernac har ej tänkt på att visa mig denna artighet. — Jag skall kalla hit en af betjenterna, svde dHerbaut. — Det dröjer för länge! inföll Catherine leende. — Skall jag då sjelf taga bort kandelabern? frågade La Guiche och visade på densamma. — Jag vågade ej säga er det, men jag skulle skatta mig lycklig öfver att en enda gång i mitt lif bli betjenad af er, chevalier. — Kokett! sade La Guiche skrattande. (Forts).