Göteborgsposten – 17 juli 1860, sida 3

ste äro Druserna, hvilkas ursprung går i ti den tillbaka till historiens mörker och hvilkas religion är föga känd, utom det att den äl en hedendom, som lånat några formler ur den I mahomedanska kulten och ingifver sina bekännare et bittert hat mot alla kristna. Detta hat måste till en början mera ha varit politiskt än religiöst. Druserna och Marvniterna ha alluid befunnit sig i bitter fejd med hvarandra och då Maroniterna hylla katolicismen, så ha Druserna sannolikt utsträckt sin ovilja och sitt hat från den fientliga stammen til alla, som med densamma dela namnet kristna. Huru som helst, Druserna ha under senare ären utmärkt sig genom en sekterisk vildhet, som otvergår sjelfva musulmännens, hvilka varit antingen för loja eller rädda, at tförtrycka den kristna befolkningen. Ehuru icke musulmänner, ha Druserna dock gjort gemensam sak med Turken och Araben, drifna al sitt hat till Maroniterna, och endast önskat, att bli lemnade ensamma, för att få utföra den hämnd, med hvilken hvarje musulman skulle i sitt innersta sympatisera. Vi känna icke den omedelbara orsaken till detta utbrott. Det har säkerligen under en längre tid blifvit förberedt. Aldrig har sedan Krimerkriget agget varit så stort mellan de kristna och och förtryckare, som nu. Hatti Humayuhn har ej varit tillräcklig avt betrygga LRoyahs säkerhet i någon del af riket, an mindre att begåfva den med några nya rättigheter, men den har varit tillräcklig for att framkalla hela bigotteriet hos deras fiender, hvilka dritvas icke allenast af religlöst hat, utan äfven af tron, atv de kristna vilja spela dem i frankiska herrskares händer, hvilka vilja förstöra hvarje kult och religion utom sin egen. Det är verkligen från ena ändan af den icke-kristna verlden till den andra den tron rådande, att de kristna nationerna vilja med yttersta stränghet påtvinga dem deras religlion. Hinduer och Mahomedaner reste sig mot Engelsmånnen i Indien, för ögonblicket förenade med hvarandra af en gemensam förskräckelse; Druserna och Mahomedanerna ha nu förenat sig i Syrien och i denna stund har kanske de europeiska konsulernas och köpmännens blod blitvit utgjutet i en lika grym och vild massaker som den i Cawnpore. . Den landtvidd, på hvilken dessa oroligheter ega rum, de i dem inblandade stora! massorna och anförarnes djerfhet visa, att. det ej är något vanligt utbrott. Druser, Araber, Kurder och ätven turkiska soldater sågas till ett antal af 20,000 ha anfallit staden Zahleh. Denna arm6 troddes inom kort skola öka sig så myeket, att den skulle underlägga sig hela landet. I Damaskus väntade folket hvarje dag, att bli angripet. I Bayruth var säkerheten endast betryggad genom de europeiska krigsskeppens närvaro och vi veta nu, att både engelska och franska styrelsen ansett det nödvändigt sända ansenliga förstärkningar till denna kust. Men det ar icke allenast trakten kring Libanon, som ir oroad. Musulmännens hållning är så hovande, att de kristna i hela Syrien befara inwräffandet af någon stor olycka. I Aleppo, der en förste pascha har sitt säte och der en betydlig handel drifves, väntar man ett utorott. An mera, i södra Syrien, i Nablous och Jerusalem är det en allmän känsla at ro rådande, en fruktan för att man har nå sot farligt i sinnet. Om Damaskus blir anallet och taget, är det vår fullkomliga tro, utt denna händelse skall bli signalen till ett Umänt fördrifvande af de kristna från Syien, och hvem kan våga påstå, att icke xemplet skall följas i vester mot Arkipela;ens kuster och i öster hän till Eufrats tränder? Men nu kommer det svåraste kapitlet i ela denna sorgliga historia. Det tyckes vara möjligt betvifla, att de turkiska militärmynmm rr e mm