Göteborgsposten – 11 juli 1860, sida 1

hufvudfråga, desto bättre skola de gagna sitt land. Såsom öfverallt annorstädes i Italien, har en stor iförändring egt rum på Sicilien i afseende på politiska ider. År 1848 funnos här endast få, som kunde höja sig otver lokala fördomar och dåraktiga kombinationer. Ett oberoende Sicilien under fursten af Carignan var denna kortsynta poliliks sista uttryck; nu har bland tänkande män den åsigten nästan blifvit allmän, att ett oberoende och isoleradt konungarike Sicilien är en politisk omöjlighet, som skulle slutligen föra dem tillbaka under bourbonskt herravälde, och att Sicilien endast kan bli fritt såsom en del af Italien. Ja, den enda meningsskiljaktigheten i detta afseende är tiden, i det några tro det vara nödvändigt att omedelbart sammankalla folkrepresentanterna och förklara anslutningen, men de fleste återigen äro af den åsigten, att viförst skola väpna oss och sedan tala om anslutning — bestämdt det mest praktiska sättet, då man rätt betraktar saken. Jag behöfver ej säga, att detta är Garibaldis åsigt, och han uttalade den häromdagen till en deputation, som till honom ingaf en adress. I följd af denna förklaring å Garibaldis sida ha några af de män, som emottagit embetsbefattningar, resignerat. Bland dessa är furst Torrearsa, en liberal från 1848, och baron Pisani, sekreterare i utrikesdepartementet. För två dagar sedan utfärdades en proklamation, hvari medborgarena uppmanades att infinna sig och förstöra den del af Castello-aMare, som vetter mot staden. Detta kastell har sedan aflägsna tider utgjort Palermos Bastilj. Det återuppbyggdes och förstärktes af Carl V, för att kufva den oroliga befolkningen, och har sedan dess alltid begagnats till citadell och statsfängelse. Det upptager den punkt af halfön, som förut bevakade inloppet till Palermos båda hamnar. Sedan en af hamnarne blifvit alldeles igenfylld och den andra är betydligt förminskad, har det förlorat all sin vigt såsom ett verk, riktadt mot skeppen. Den sidan som ligger mot sjön, har, fastän den ser gammal och förfallen ut, dock fördelen af att vara nästan en fortsättning af stadsmuren. Den skall derföre bibehållas och förstärkas. Proklamationen att förstöra detta förhatade föremål, hade ihopkallat hundradetals arbetare, hvilka samlades i de olika qvarteren i staden, och, försedda med bräckjern, yxor och spadar, gingo kompanivis, för att hjelpa till vid nedrifvandet. Hvarje trupppafdelning hade musik med sig och arbetet började under sång och hurrarop. Aldrig hade män, qvinnor och barn arbetat med mera flit, utan att få någon betalning för sin möda. Det minsta antalet utgjordes ej af munkar från olika brödraskap, isynnerhet Tiggarmunkar,Capuciner, Fransiskaner c. Hela kloster tycktes ha uttömt sig. Man kunde se, att det var ett arbete con amore.