Göteborgsposten – 6 juli 1860, sida 2

Hr Hedlund. Nej! Prof. Arrhenius förenar sig med Odelberg. Hr. Hedlund påstår att behandlingen af frågan varit i strid med 11. Frih. H. Hamilton röstar för att lemna frågan till nästa mötes alfgörande. Flera instämma. Ordföranden visar att han förfarit i fullständig öfverensstämmelse med den at hr Hedlund åberopade paragrafen. Hr Hedlund motsätter sig förslaget att förklara hr Odelbergs ändringsförslag hvilande till ett annat möte, hufvudsakligen för att befria detsamma från ett tråkigt diskussionsämne. Ordföranden förnyar sin proposition och anser, den hafva blifvit med öfvervägande nej besvarade. Ett och annat nej låter höra sig, men tystnar snart. Derpå skreds till diskussion af 3 punkten, hvilken är af följande lydelse: Hvilken verkan anses kongl. förordningen om stängselskyldigheten af den 21 Dec. 1857, der den blifvit tillämpad, hafva medfört; och har ännu 3 något fall visat sig behof af förtydliganden, tillägg eller förändringar deri? Häradsh. Hasselroth redogjorde i ett längre och intressant föredrag för nya stängselförtattningens tillkomst. Tal. hade, stödd på Lidköpings mötes beslut, vid 1853 års riksdag väckt motion om att hvar och en skulle vakta sina egna kreatur och förklarade de anmärkningar, som gjorts mot lagen vara oriktiga, hänvisande till lagberedningens och högsta domstolens uttalade åsigter i frågan, samt påstod det allmänna omdömet vara gynnsamt stämdt för den nya egofridslagen, som blifvit väl mottagen och lätt tillämpad. Professor Arrhenius bestred de anmärkningar, som gjorts mot förbindelsen för egare at urfjell, att sjelf stänga, alldenstund sådana ligga på andras egor, och af ålder medfört samma skyldighet. Rektor Henschen förklarade, i sin egenskap af ombud för Kristianstads läns hushållningssällskap, att den nya forfattn. derstädes i början mottogs med oro och fruktan, men sedan betydligt vunnit i allmänna opinionen. Förenade sig med häradsh. Hasselroth i åsigten om författningens godhet. Doktor Engström gillade äfven författningens hufvudprinciper; men hade dock enspeciel anmärkning att göra mot densamma. Det har t. ex. händt, att vid ett skifteslag skiftet delats midtitu genom en byväg, medan detsamma äfvenledes med ena sidan gränsat till en ström, hvilken var för liten att sjelf lemna någotskydd. Stängsel hade derföre måst uppföras både längs strömmen och på begge sidor om vägen af egaren, hvilken vid detta enskilda fall, tillfölje af den nya egofridslagen, nödgats hålla öfver 6,000 famnar gärdesgård mera än forut. — Instämde dock för öfrigt med häradsh. Hasselroth. Hr Dyrsen: Vid behandlingen af denna fråga måste man taga i betraktande de olika intressen, som kunna deri ha någon del, såsom jordegare, väghållningsskyldige, betesberättigade och resande. Förordade för egen del den nya förordningen, förklarande sig ej ha åtnjutit någon fred så länge stängsel fanns, då han nu åter har ett ostördt lugn; men ansåg sig böra begära upplysning om det är ett rättsförhållande, att en skall hålla väg och en annan tillåtas släppa sina kreatur in på hans väg samt förstöra densamma? Invånarne i somliga provinser äro nog lyckliga att icke ha några grindar. Tal. sjelf bor i ett län, som är välsignadt med tusentals grindar. Att detta dock icke alltid är någon välsignelse, må såsom bevis tjena, att Jdå Konungen för några år sedan reste geInom länet, måste grindstolparne å ena siIdan om vägen huggas ned, på det K. M. skulle kunna komma fram, hvilket förut varit omöjligt för en privat person, som ville Tköra med 4 hästar i bredd. Detta är visserTlligen en anekdot, men är dock af sitt värde. Må emellertid de lagkunnige utreda, huruviIda grindar äro lagenliga eller icke! Komma de till den förra slutsatsen, då är ett stort resultat vunnet. Häradsh. Hasselroth anmärkte mot dokt. J Engströms yttrande om det besvärliga för ledandet af en väg genom mina egor, att jag -lej dertill kan begära grannens hjelp. — YtItrade om grindarne, att vid flera riksdagar I motioner väckts om borttagande af grindar å allmän vär der man stundom kunde han en