Göteborgsposten – 30 juni 1860, sida 2

EDM AV NVND UD SE NA DT ER RA RE FR ERT ERA RR F rån Utlandet. För att närmare bedöma nödvändigheten af Bourbonernas utdritvande ur ltalien och omöjligheten att kunna tro på deras ord, låna vi här ur Berl. Tid. en kort framställning af Bourbonska dynastiens i Neapel falskhet och djerfhet i hyckleri och osanning. Då Ferdinand d. 1:ste (1806) flydde från Neapel, fann han en tillflyktsort på Sicilien, som förblef honom troget. BHicilien hade då ett slags ständerförfattning, men denna aflöstes 1812 af en konstitution efter engelskt mönster, hvilken förutsatte, att Siciliens kulle vara ett sjelfständigt rike. Sålänge konungen behöfde Siciliens hjelp, nemligen då han önskade trupper och penningar, för att återvinna Neapel, prisade han i de starkaste ordalag författningen; men då han bestigit Neapels tron, kasserade han densamma, likväl utan att återinföra den som förut gällt. Han utlofvade visserligen en ny författning, men betänkte sig åter; och år 1816 beröfvade han ej allenast Sicilien dess sjelfständighet, utan — liksom för att ingen skulle längre hysa några illusioner — utfärdade ätven ett manifest, hvari det hette: Hela konungarikets (Båda Siciliernas) regering skall alltid hvila i vår hand. Då han efter Murats nederlag år 1815 beredde sig på att gå öfver till Neapel, skickade han d. 1:ste Maj en proklamation före sig, att rödja väg. Häri sade han biand annat: En rättskaffens och gudfruktig regering tillförsäkras eder; folket skall vara suveränt. Eder furste skall endast vara upprätthållaren af de lagar, som den kraftigaste och varaktigaste statsförfattning skapar. Men d. 12:te: Juni, då han ännu var på Sicilien, ingick han en hemlig öfverenskommelse med Österrike, hvari han förpligtade sig, att skydda sina stater för okloka förändringar och att beherrska sina undersåter efter de grundsatser, som Österrike antagit för forvaltningen af sina italienska provinser. Året derefter gjorde han sig, såsom vi sett, till oinskränkt regent. Då hären 1820 proklamerat den spanska konstitutionen svor samme regent (d. 13 Juli), i närvaro af sin son, den öfriga konungafamiljen, hofvet och ministeren, att hålla och försvara denna konstitution. Då han aflagt eden, gick han bort till den bekante Pepe och sade med ansigtet badande i tårar: Iro mig, general, denna gång har jag svurit af uppriktigt hjerta! Den 4:de Dec. samma år erhöll han en inbjudning från de trenne ostmakternas regenter att sammanträffa med dem i Laybach. Enligt konstitutionen behofde konungen bifall af Cortes, för att kunna lemra landet. Han anmodade dem om ett sådant, i det han förklarade, att han i sanning endast ingick på att infinna sig vid kongressen i Laybach, emedan han ville försvara sina högt älskade undersåters rättigheter och befria dem från de olyckor, som måste följa af en främmande härs inryckande. Den 8 Januari 1821 ankom han till Laybach och begärde straxt makternas hjelp mot sina upproriska undersåter. Den 2 Februari ställdes ock till konungens af Neapel disposition en österrikisk här, hvars hela underhåll konung Ferdinand skulle betala. Emellertid hade äldste sonen till denne aktningsvärde, 70-årige regent qvarstannat i Neapel, der han med ifver organiserade armåeen och stod i det förtroligaste förhållande till rörelsens ledare. Han var ense med dem uti att man borde göra motstånd i det yttersta; bittida och sent kastade han de mest frisinnade och fosterlandsvänliga förklaringar Aamkring Ö Man alltgammans var andact före