Göteborgsposten – 28 juni 1860, sida 1

tion och att lägga bort squadresystemets fel sam fatta förtroende till sina egna krafter. Huru nyt tiga än squadrerna kunna vara i fråga om at hålla fienden i spänning, uttrötta honom och im. ponera genom sina oregelbundna skaror och obe. räkneliga skjutande, så duga de icke till att förs ett nationelt krig i stor skala. De äro frivilliga i detta ords bokstafliga mening, de göra nära nog allt hvad som faller dem in, de lyda sin sjelfvalde chef, om de ha lust dertill, de stanna qvar eller begifva sig bort, allt efter som det behagar dem — med ett ord, man kan icke lita på dem. De likna Bashi-Bozouks i det närmaste; man sänder dem till ett ställe, men man kan aldrig räkna på att finna dem der, när man behöfver dem. Bå t. ex. begaf anföraren för en af squadrerna, som var placerad i grannskapet af fiendens piketvakter, sig till staden i förrgår för ett par timmar. När han återkom vid solnedgången, var en sergeant den enda man han fann qvar af de flera hundrade, han hade lemnat. Man har icke hört något af dem sedan dess, men jag tror nog att de skola infinna sig på aflöningsdagen. Häromdagen mötte jag under en vandring på vägen, som går mot Monreale, sex vagnar fulla af sådane picciotti. Jag frågade hvarifrån de kommo och erhöll till svar, att de varit hemma för att helsa på sina hustrur och taga på sig rena skjortor, emedan det var söndag. Häraf ser man att squadresystemet bör afskaffas. Denna reform liksom alla sådana, måste ske gradvis. Första steget dertill var förökandet af den reguliera truppstyrkan, så att den skulle kunna utgöra kärnan i den nya hären. De bataljoner, som Garibaldi haft med sig, gjordes till cadrer för två brigader; officerare och underofficerare utnämndes och dessa cadrer fylldes med rekryter från tjugo till tretio år af dem, som provinsen Palermo presterat. Det är ännu icke åtta dagar sedan man började härmed, och redan ha några hundrade cacciatori på detta sätt växt till två brigader. Den lysande tapperhet, hvarigenom alpjägarne utmärkt sig under fälttåget, har förlänat den röda flanellskjortan ett så utomordentligt anseende, att hvarje sicilianare får bättre tankar om sin person, så snart han iklädt sig densamma. ) För disciplinens skull ha dessa begge brigader blifvit inqvarterade i de tvenne baracker, som ligga vid Piazza Reale och de flesta poster, som de innehaft, ha lemnats åt nationalgardet och squaderna. Hvarje morgon vid soluppgången exerceras der, och man kan icke annat än förundra sig öfver dessa soldater ) Redan under gatustriden betraktades hvarje garibaldist som ett högre väsende, och några få sådana kunde ofta föra med sig en hel skara. Så hade neapolitanarne placerat vid Forte Maqueda flera bataljoner med tvenne kanoner, för att uppehålla kommunikationen meljan det kungliga palatset och trupperna i Borgo, Vicariitets fängelse och Molon. FElfva garibaldister och sextio squadremän angrepo dessa två bataljonor redan på första lagen och förjagade dem derifrån. Sedan kommunikaionen mellan palatset och Molon sålunda blifvit afskuen, indrogos posterna i denna riktning och följande da sen i gryningen sågos soldaterna springa bortåt Molon, aka sig fast vid stenar och ropa efter ajuto i sin förkräckelse, Och detta allt vållade de elfva garibalditerna och de sextio squadremännen! RNA ————