Göteborgsposten – 26 juni 1860, sida 2

tons afsigt, derom kände jag mig förvissad. Har ämnade gifta sig med enkan Blake, hvars vulka niskt svartsjuka lynne jag nu på lämpligt sät borde använda för mitt ändamål. Med tillbjelp af den öfriga polisen skull jag alltid vara i stånd att få fatt i Farris. De var således skäl i att tillsvidare låtsa icke br; sig om honom, så mycket mera som en herr: med hans talanger och uppfostran skulle kunn: skämma bort den bästa plan, om han såge anled. ning till att vara på sin vakt. Jag hade snart beslutat mig för hvad som borde göras och infann mig derefter hos miss Osborn, bad henne förlåta det bedrägeri hon va rit utsatt för, tillkännagaf uppriktigt hvem jag var och mina motiver för att besöka henne, samt underrättade henne, efter att först hafva tagit hennes högtidliga löfte, att förtiga mina meddelanden angående Hamiltons liaison med enkan Blake, om hans afsigt att inom kort tid gifta sig med henne, samt slutligen om den svåra misstanka som vidlådde dem båda i afseende på James Blakes död. Miss Osborne blef naturligtvis mycket uppskakad vid en så förvånande och oväntad underrättelse, men lugnade sig snart och lofvade dessutom, att, såvidt som möjligt var, hjelpa mig att bringa de brottslige, om de verkligen voro det, i rättvisans våld. Jag kunde ej betvifla att den qvinliga vreden öfver Hamiltons förräderi