på allt hvad hon visste, anmärkte Brice i sitt bref till mig, nedskref jag dessa rader så fort jag kunde. I besittning af föregående fakta och dessutom ledd af andra, hvilka ej här behöfva omnämnas, började jag fälttåget med en visit i N:o 47, High Street, Camden Town, vid den tid på morgonen, då man ej lopp fara att möta en artist med mr Hamiltons lefnadsvanor. Miss Osborne var ett mycket intressant, ungt fruntimmer. Ehuru tankfulla och tärda af bekymmer, voro hennes drag fina och regelbundna. Hon skulle varit en särdeles intagande person, hade ej ett obeskrifligt skeptiskt, jag ville nästan säga hånande uttryck, legat i hennes vackra bruna ögon. Och hon var också otvifvelaktigt förtjusande mot dem, hvilkas bepröfvade trohet förjagade detta misstänksamma uttryck. Emot mig var hennes sätt särdeles tillbakadraget och tillochmed frånstötande. Jag tror nästan, att det i min person fanns ett omedvetet uttryck af spanande polistjensteman, hvilket uppväckte hennes misstroende, huru skickligt jag också, enligt min egen Ååsigt, påtog mig rollen af mr Wollaston Smythe, som nu presenterade sig för henne i afsigt att för sina tre unga döttrar förskaffa den bästa möjliga undervisning på harpa och piano, som en man med hans icke särdeles rika tillgångar kunde bereda dem.