Göteborgsposten – 23 juni 1860, sida 2

framställd på bordet. Vid min åsyn uppgaf qvinnan ett kort, spasmodiskt skri och lät locket nedfalla, så att detta krossade fatet, hvari den stekta fogeln låg. Hela anrättningen låg nu i en röra på bordduken, hvilken knappast var hvitare än värdinnans kinder plötsligt blefvo. Dessa tecken voro alltför lätta att uttyda, hvarföre jag oaktadt min öfvade sjelfbeherrskning blott med stor svårighet kunde dölja för henne — skrämd och förvirrad som hon likväl var — hvilken tolkning jag inom mig gaf åt hennes sinnesrörelse. Men som jag noga öfvertänkt min plan, fick den ej riskeras genom ett otidigt upppenbarande af mina tankar. Jag svarade höfligt på hennes flämtande: Hvad! -— hvem! —i hvad ! — Hvad jag har här rtt göra, vill ni fråga, min fru? Ett ganska naturligt spörjsmål, till hvilket jag svarar, att jag sökt upp er på befallning af polisauktoriteterna. — Polis! — sökt mig! — polis ! utropade hon förvirradt och blickande vildt omkring sig, liksom spanade hon efter tillfälle att fly. — Ja, min fru, på befallning af de högsta polismyndigheterna, och i ändamål att bedja er om ursäkt för det obehag jag vet ni kännt då ni fann er misstänkt för delaktighet i ett stort brott och tillfölje deraf noga bevakad. Denna miss