derföre utsåg man sju ynglingar, som alla tillhörde de förnämsta familjerna, Rizos, Montelcone, Belfiore, Priniatelli, Sanza m. fl. och uppdrog åt polisen att arrestera dem. Men nästan genast efter det denna order blifvit utfärdad, fingo de, som den rörde, kunskap derom, och de togo alla sin tillflykt i det stora Palazzo Butera och hoppades att derifrån kunna begifva sig ombord på något fartyg och sålunda undgå den hotande faran. Men tidigt om morgonen den sjunde April omringade polissbirrerna och compani darmi (de sicilianska gensdarmerna) hela huset och började visitera det. De gjorde till och med intrång i damernas sängkamrar och då de trots all använd möda icke kunde finna dem de sökte i denna labyrint af rum och korridorer, hotade de att drifva hela familjen ut på gatan, om icke de, som de ville arrestera, lemnade sig i deras händer. Då de sju insågo omöjligheten att komma undan och faran att omkomma af hunger, gingo de in härpå. Man satte handklofvar på dem, liksom på tjufvar, och förde dem sålunda genom staden, innan de inspärrades i Castellamare. Der fingo de bo i celler och lefva som galerslafvar af bröd och bönor; och sålunda ha de tillbragt tvenne månader utan att få tala med eller skrifva till sina anhöriga. När desse senare hörde talas om förhandlingarne rörande vapenhvilan, vände de sig till Garibaldi, men kommo för sent, emedan vilkoren redan voro undertecknade, men generalen lofvade att begagna sig af första lägliga tillfälle, för att utverka de unga männens befrielse, och han har hållit sitt ord i dag. Generalguvernören antog detta vilkor och så erfordrades det blott att bestämma dagen för truppernas aftåg och det sätt, hvarpå detta skulle försiggå. De neapolitanska truppernas nya position skulle hålla dem tillsammans och tillika göra det lätt för dem att gå ombord. Begärandet af en sådan position visar bättre än något annat tillståndet i arm6en. Det är icke tvifvel underkastadt att Garibaldis coup de main i Palermo och den tre dagar långa gatustriden ha verkat mera än man här kan göra sig begrepp om. När jag begaf mig till Garibaldis läger, tycktes alla i staden ha reda på att han var i Misilmeri och ämnade företaga en coup de main följande dagen. Blott rojalisterna tycktes, besynnerligt nog, icke känna ett faktum, som snart sagdt, utropades på gatorna. Många sofvo icke hela natten, emedan de afvaktade hans ankomst; värden på Hotel Trinacria, en sardinare, sände helt öppet sitt kort till lägret med helsning att hans hus stode till generalens disposition, och likväl voro neapolitanarne, trots sina talrika spioner, så illa underrättade att de satte tro till sin egen bulletin, enligt hvilken general Garibaldi måst retirera mot Corleone. Ännu i går stötte öfversten vid staben, som gått ut att rekognoscera på chefen för compagni darmi, hvilken svor på att han sjelf sett Garibaldi retirera i denna riktning.