som voro bekanta för mr Roper, den mycketintelligenta värden på stället. Jones, annars Blake kallad, hade kommit till Cowes med Southamptonbåten och af uppassaren på Springbrunnen blifvit förd dit. Mannen var endast försedd med en nattsäck. Han tycktes ytterligt nedslagen och mycket begifven på dryckenskap; denna hans passion hade sedan gått så långt att mr Roper ofta måst vägra att lemna honom mera spirituosa; vid hvilka tillfällen han högeligen uppretad brukade lemna värdshuset och begifva sig till andra mindre nogräknade spritförsäljare, för att förskaffa sig hvad han önskade. Han betalte alltid genast utan att pruta, hvarföre mr Roper ej hade den ringaste aning att hans hyresgäst befann sig i svåra penningeomständigheter, innan han af advokatens vittnesmål fick veta det. Hans egen, något obestämda förmodan var, att husliga ledsamheter af ännu mera nedslående art än skulder hade drifvit honom hemifrån; så mycket mer som han, då ruset gjort hans förstånd dunklare än vanligt, alltid brukade beklaga sig såväl öfver hustrurs trolöshet i allmänhet, som särskildt öfver mrs Jones — ett eko af Othellos: Hvarför gifte jag mig? En sak hade mycket öfverraskat Mr Roper. Den aflidne sågs ofta genomläsa åtskilliga mycket tummade papper och likväl påträffades efter olyckshändelsen icke en skrifven rad, hvarken på