Göteborgsposten – 20 juni 1860, sida 1

såsom parlamentär, tillfrågas om solden på denna sida, och hade det icke varit för vår patriotism, som ej fördrager ordet lega, skulle Bayrarne säkerligen äfven varit upplagda för ett anbud. Det är ännu icke för sent härtill. Hade Garibaldi och staden endast med trupperna att göra, skulle saken vara lätt nog ; men detär bombardementet, som gör ställningen svårare. Af första dagen kan man finna, huru det skulle se ut, om det fortfore för någon tid. Kung Bomba II skulle nog verkställa sin hotelse, att förvandla staden till en grushög, och begrafva hundradetals fredliga invånare ibland dem, isynnerhet om soldaterna fortfara att såsom hittills bränna upp hvarje hus, som de plundra. Man skulle kunna skrifva hela volymer om de förfärliga härjningar vandalismen redan gjort, ty hvar och en af dessa många ruiner har sin egen historia om vildhet och omensklighet. Hade cj så många officerare från fartygen ströfvat omkring i staden och med egna ögon sett dem, skulle jag nästan tveka uti, att nedskrifva dem, så otroliga låta de. i Det är isynnerhet i qvarteren till höger och venster om kongl. palatset, till största delen bebodda af de fattigare klasserna och rikt försedda med kloster, som man kan se fasorna vid hvarje steg man tager. I dessa små hus är en tät befolklning packad tillsammans äfven under vanliga tider; fruktan för bombardementet fullproppade dem ännu mera; en bomb, som slog ned öfver ett af dessa hus, krossade det och begrof dess invånare under ruinerna, var nog, för att förmå folket öfvergifva det andra, som låg nästintill, och fly undan till ett längre bort beläget, der man packade ihop sig i alla vrår och vinklar. När de kongl. trupperna retirerade, satte de eld på de hus, som undgått bomberna, och många menniskor blefvo på detta sätt lefvande inbrända i sina gömställen. Rundtomkring Albergeria är luften fylld af förpestade ångor från ruttnande och brända menniskokroppar. Om ni förmår uthärda denna stank, sök då att tränga in bland ruinerna, ty endast der kan ni se, huru det egentligen förhåller sig. Ni behöfver ej söka länge, förrän ni stöter på de sargade lemningarne af menniskokroppar, ett ben sticker fram här, en arm der och litet längre bort stirrar ett genom rök och eld svärtadt ansigte emot er. Ni hör något tassel, ni ser er omkring och blir varse en hop välgödda råttor, som kila bort åt alla håll, eller en hund, som söker komma ut ur ruinerna; myriader flugor svärma upp vid er ankomst och ni rusar ut, för att undslippa deras obehagliga och giftiga styng. Jag undrar blott öfver att åsynen af dessa scener ej förvandlat hvarje man till en tiger och hvarje qvinna till en furie. Men Palermitanarne lha så länge varit förtryckta och demoraliserade, att de nästan tyckas ha förlorat all motståndskraft. De ha likväl under de sista dagarne kommit till den öfvertygelsen, att ingen misskund skulle vara att förvänta af Bourbonerna, utan tvärtom deras lidanden bli hundrade gånger större, om de ånyo komme i besittning af staden. Denna öfverhängande fara har mera än något annat er! uppskakat folket ur dess apathi, och förberedel