Göteborgsposten – 19 juni 1860, sida 1

lad såsom sjöröfvare, utan erkännas såsom motståndare. Amiralen kunde ej underhandla med sjöröfvaren, men var dock villig att uppträda såsom underhandlare med befälhafvaren öfver nationalarmeen på Sicilien. Efter tvenne dagars tvekan såg general Lanza sig tvungen gå in derpå och skickade Garibaldi det bref, hvari han begärde ett möte. Kl. 3 e. m. var konferensen slut (dess resultat känner ni redan förut, så att det ej här behöfver upprepas). Då Garibaldi återvände till staden, ansträngdes hvarje nerv, hvarje muskel för att sätta Palermo i försvarstillstånd. De fyra komitcer, som blifvit tillsatta för stadens fyra qvarter, började ifra för att stärka de redan existerande barrikaderna och konstruera nya; innevånarne voro upprörda och kände sin belägenhet, hvilken endast lemnade dem valet mellan att slåss eller omkomma, och i detta dilemma utvecklade de verkligen mera verksamhet och energi än jag hade väntat. Prester, qvinnor och barn, alla arbetade på barrikaderna; stenar och andra projektiler buros i högtals upp på vindarne till husen, för att kastas ned på de anfallande. Alpjägarne och de olika insurgentbanden voro samlade och hade fått sina stationer sig anvisade. I alla kyrktornen fanns folk, med befallning, att oupphörligt ringa 1 klockorna, så fort striden började. Bud sändes till alla banden utom staden, dels att rycka in 1 staden och dels att följande dagen falla de kongl. trupperna i ryggen. kKomiteen uppmanades att påskynda tillverkningen af Orsinis kulor; de kanoner, som: tagits i staden, uppställdes på barrikaderna; ammunition och proviant utdelades åt folket. Med ett ord, man utvecklade ända till sent inpå natten en verksamhet, som lofvade allt godt för följande dagen. Denna morgon blef verksamheten ej allenast icke förminskad, utan tvärtom de få timmar som återstodo användes på det bästa. Det var arsdagen af slaget vid Palestro, början till den följd af segrar, som gjort Öfra Italien till hvad det är; det tycktes vara ett godt dagens omen. Staden var mycket tidigt i rörelse. Den första blicken ut på gatan var ej uppmuntrande. En riktig emigration tycktes försiggå, en mängd qvinnor och barn, åtföljde af män som buro deras bohag och saker, aflägsnade sig ur staden. Befallning var gifven att endast låta qvinnor och barn passera, hvilka skulle vara bäst ur vägen, när striden och troligen äfven bombardementet ånyo började. De, som qvarstannat i husen, hade lidit mest under det barbariska bombardementet och det skulle ha varit grymt, att utsätta dem för någon ytterligare fara. Men denna emigration var endast möjlig för de mera välmående klasserna, hvilka kunde taga späckade penningpungar med sig, för att betala ombord på kofferdifartygen, eller få plats på något örlogsfartyg. Amiralen hade gifvit befallning om att taga hvar och en, som så önskade, ombord. De andra befälhafvarne på de olika flottiljerna följde hans exempel, och