Göteborgsposten – 16 juni 1860, sida 1

fick höra, att de voro tvenne politiska fångar som nyss blifvit försatta i frihet, förstod jag fullkomligt dessa lefverop, hvilka naturligtvis besvarades på alla sidor. Hundradetals såda na menniskur sprungo genom gatorna, ett ta lande vittnesbörd på Burbonernas herravälde De trupper som innehaft Vicariatos fängelse och de närbelägna kasernerna, hade nu ut rymt dessa och i båtar begifvit sig till fäst ningen. Förbindelsen mellan truppernai fäst ningen och på Piazza Reale var således af skuren. Nästa nyhet var den, att de trupper, son varit posterade i Monreale, dragit sig tillba ka till staden. Man såg dem tidigt kommö vägen utföre och marschera till kongl. palat set, med några tusende ökande antalet at de der stående trupperna. Denna splittring ai de kongl. stridskrafterna utgjorde ett ar de vigtigaste målen för Garibaldis marscher. Som neapolitanarne kände folkets hat, vågade de aldrig röra sig annat än i stora massor. För att skydda positionen vid Monreale hade de skickat dit 4 å 5,000 man. En annan lika stor korps var uppställd längs vägen från Parco till Piana, för att, såsom man tänkte, förfölja Garibaldi. De behöfde vidare en stark besättning i citadellet och på vägen till Mole, så att temligen litet återstod att försvara sjelf va staden. I dag på morgonen anlände tvenne neapolitanska ångare, Capri och en annan, båda fullastade med trupper. Dessa trupper afsändes, innan katastrofen kunde vara bekant i Neapel. De tyckas vara obeslutsamma om hvad de under dylika omständigheter skola göra; ty om de vilja landstiga, så kunna de lätt göra det under skydd af elden från fästningen. Nu på morgonen är det temligen lugnt. Intet skott har skjutits från skeppen och äfven citadellet är mindre ifrigt i sitt arbete. Udda