Göteborgsposten – 15 juni 1860, sida 2

Nya leatern. Sylphaerna, Fantomimbalett i 1 Akt. Det fanns en tid, då konsten uteslutande egnades åt förherrligandet af det gudomliga, då skalden strängade sin lyra endast för att, såsom sitt folks siare, upprulla för detsamma en tafla öfver gudarnes lif hinsidan det jordiska fjellet och lockade gnistor ned från olympen, för att sedan binda dessa vid den döda marmorn och sålunda blåsa lif i stenen. Vid den tiden, då allt skönt stod i det gudomligas omedelbara tjenst, omtalas dansen såsom något oafvisligt vid firandet af en religiös ceremoni, och bildade den lefvande ram, inom hvilken offerpresten förrättade sina offer. Hvad var naturligare, än att dansen då blef äfven någonting kärt för dessa många andar, dessa för ögat osynliga och endast af fantasien uppfattliga varelser, som så rikt befolkade naturen och gjorde denna lefvande för folkföreställningen. I Paphos lunder slingrade Nympherna sina lätta dansar, belönade med ett huldsaligt leende af deras drottning Venus. I morgongryningen, innan ännu solen kastat en stråle från sin gyllne dopfunt öfver jorden, tråda elfvorna sina muntra polskor i daggräset under asken . . de måtte göra så ännu i dag, ty man skall kunna se märken efter deras dans i gräset — åtminstone påstå alla gamla gummor det. Vi vilja här icke tala om de vilda saturnalier, der den allmänna Venus, ej den kyska, der den druckne Bacchus, ej den nyktre, gjorde les honneurs såsom den förbiillande stundens gudomligheter. Det är med dansen som med Venus: utan slöja är hon vacker — men med slöja är hon skön. Bland dessa fantasiväsen, hvilka ej ha mera med jorden att göra, än att menniskotanken sammanbinder dem för en stund med någon jordisk händelse eller person — räknas äfven Sylphiderna, ett slags svenska elfvor, synnerligen begifna på dans. Hr Selinder har ställt dessa elfvor — vi älska att kalla dem så — i sin tjenst och låtit dem figurera i en liten pantomimbalett af ringa omfång, men tilldragande och angenäm såväl till form som innehåll. Först se vi sylphidernas drottning med sina nympher. De dansa gladt och muntert, roande sig som vanligt af hjertans grund, då de göra en kort visit ned på jorden, hvilken således väl i det hela egentligen icke är någon jemmerdal, Men de draga bort, för att roa sig annorstädes: det är nu en gång dessa halfgudomliga varelsers afundsvärda lott, att få sköta sina nöjen, att dansa hela lifvet igenom — men på rosor, till skilnad från oss arma dödliga, som på sin höjd då och då kunna få en vals, men i blanklädersskor, som klämma förb., nej, menskligt på den sista liktornen. En ung herde, ett slags Paris, kommer in med några lediga pas och lägger sig att slumra, trygg för sin hjord, hvilken i dessa arkadiska tider och ställen går lugn både för björnar och mera. En liten sylphid kommer nu in, sjelf en fjäril lekande med en fjäril, som hon smeker, kysser, allt under dans. Hon släpper fjärilen med de rödbrokiga vingarne och blir varse herden, kanske en annan fjäril. Han väckes och blir snart förhexad af den förtrollande sylphiden, hviken likväl sjelf äfvenledes förnekar sitt subtilare vara och förälskar sig i herden, något som dock är för simpelt, tycker drottningen — alldeles som en viss grefve tycker om handelsexpediter —, hvarföre hon helt plötsligt infinner sig, rycker den sköna ur Damons armar och försvinner med henne, omgjuten med sina nympher af en rik ljusglans. Detta är balettens intrig, om vi så får säga: en kort dröm om lycka i en öfverjordisk skönhets armar. Den unge Damon hade måhända annorstädes någon jordisk Camilla, som han älskade — och drömde om. Utförandet af den lilla baletten var berömvärdt. Hr Sjöblom, herden, och Mina Pettersson, den förälskade sylphiden, dansade båda med en grace och ett uttryck i sin dans, som berättiga till de bästa förhoppningar. Det var ej blott den själlösa formen, den råa materien, hvilken kan vara en bländande hvit marmor, men dock är endast en ohuggen sten; oaktadt de båda ännu äro barn, visade de sig, om instinktmessigt eller inlärdt, äfven kunna ge zsd4 åt dansen. MSylphidernas drottning, mll Berger, förtjenade att bära det diadem, som satt kring hennes panna, och henna2s NneMmMAnhar Arkamnacrnerada hanna 3 all.