Göteborgsposten – 14 juni 1860, sida 2

na i den nedre och jemförelsevis illa försvarade delen af staden, kasta sig in i staden och derefter såsmåningom bana sig väg från gata till gata. De tvenne vägar, som föra till denna del af staden, löpa nästan parallelt och ej långt från hvarandra. Den, som går nära stranden, var den minst bevakade och egde knappast ett kompani, hvilket tillika var afskuret från all kommunikation. Försöket skulle ha gått lättare för sig från denna sida, om man icke fruktat, det marschen från en så lång kolonn skulle förmärkas och derefter allarm göras. Den andra vägen inifrån landet utvaldes derföre till operationslinie. Den skär ungefär en halt mil från staden Del Ammiraglio-vägen, leder genom en bred öppen gata till stradonen på denna sida om staden och löper in i staden vid Porta di Termini. Neapolitanarne hade vid denna port uppkastat en barrikad af säckar fyllda med sand och besatt den med två kompanier. Stradonen framför beströks på längden af ett par kanoner, placerade vid porten Sant Antonino. Bakom stradonen sträckte sig en rad af små fästen långs vägen upp till bryggan och utposterna befunno sig just på andra sidan om bryggan. Med den säkra blick, som Garibaldi eger, hade han utfunnit denna punkt såsom den lättast angripbara. Som han, med undantag af de trupper han fört med sig, endast hade råa, odisciplinerade guerillas till sitt förfogande, fann han det vara bäst sammandraga hela sin styrka och öfverrumpla eller med våld bryta sig igenom. Operationen skulle understödjas af en allmän resning af invånarne i staden. Sedan han utkastat sin plan, sammankallade han de olika guerillascheferna och underrättade dem om sin afsigt. Han sade dem, att han ej brukade hålla krigsråd, men trodde det vara bra, att för en gång rådgöra med dem, alldenstund Siciliens öde, måhända äfven Italiens, måste bero af det beslut, som fattades. Det fanns blott två saker att göra — antingen att försöka intaga Palermo genom öfverrumpling, eller tåga tillbaka, börja en regelbunden organisation in i landet och upprätta en arme. För sin egen del röstade han för öfverrumplingen, hvilken skulle på en gång afgöra öns öde. Han bad dem vara korta i sina anmärkningar och ej öfverlägga länge. De fleste voro ytterligt förvånade öfver djerfheten i denna plan och gjorde några invändningar angående deras folks brist på ammunition. De sades då, väl för hundrade gången, att det ej var gevärsalvor på långt håll som skulle kunna imponera på de väl beväpnade Neapolitanarne, utan ett beslutsamt rusande framåt — att de ej skulle förstöra sin ammunition eller skjuta af sina gevär för roskull. Alla uttalade nu mer eller mindre högljudt sitt bifall till planen och afskedades med uppmaningen att elda sitt folk och uppehålla dess mod. Första tanken var att anfalla midti natten — Neapolitanarna tyckte ej om att röra på sig nattetid, och man hade alla utsigter till att hos dem åstadkomma en panic; men ett sådant anfall kunde äfven vara farligt för de Sicilianske insurgenterna, och det ansågs derföre bäst vidtaga sådana anordningar, att trupperna skulle kunna vid dagens inbrott stå utanför stadens portar. Efter generalens egen och hans generaladjutants, öfverste Turrs ursprungliga och bättre plan, skulle rörelsen företagas på den största vägen från Misilmeri, som var bred nog att tillåta kolonnerna utveckla sig, och i alla afseenden beqväm. Men de infödda kaptenerna föreslogo passet Mezzagna, som sänker sig från höjderna bakom Gebel Rosso ned till Palermoslätten. Denna våg var, enligt deras försäkringar, kortare och på intet sätt svår att färdas. Deras uppgifter troddes, och hela styrkan erhöll befallning, att vid nattens inbrott samlas på spetsen af det med en kyrka krönta passet. TN ob off MM 9 2 a