Göteborgsposten – 11 juni 1860, sida 2

handgripligt kämpade om besittningen af en biljett, hvilken mannen var nära att fråntaga fruntimret, just då jag inträdde. Detta var dock icke en sådan slags våldsamhet att den kunde rättfärdiga mitt uppträdande; och jag var nära att draga mig tillbaka, då mannen, vid det sista, lyckade försöket att tillegna sig papperet, vände sig om och visade mig sitt ansigte i en öfver kaminen anbragt spegel, på samma gång han upptäckte mig. Jag igenkände genast samme mr Morny jag sett hos mr Stretton. Med vredgad blick gick han emot mig och frågade, hvem jag var och hvad jag ville. — Jag är polistjensteman och kom hit emedan jag hörde ropet mord härifrån. Fruntimret, en vacker qvinna, rusade vild af raseri förbi honom och fram emot mig. — Ni är en polistjensteman, säger ni, utropade hon. Det är just en sådan jag vill träffa. Denne man är en usling -ett odjur! Han försöker att förföra... — Tyst! ropade mr Achilles Morny med dundrande röst, fattade henne i armen och kastade henne åt sidan med sådan kraft att hon föll öfver en ottoman och derifrån på golfvet. Tyst dåraktiga qvinna! tillade han med djupt ondskefull ton, i det ban reste henne upp; eller, vid alla djeflar, du skall ångra det! (Forts.)