Göteborgsposten – 7 juni 1860, sida 2

— — den sjuke, som i sin likgiltighet för lifvet ej ens skulle gjort sig mödan att eftersända en läkare. Då mr Elson åter var i stånd att gå ut, drogs han af gammal vana, kanhända äfven af sitt hjertas hemliga böjelse, till det hus som varit bebodt af miss Dietrich. Hans känslor vid betraktandet af fönstren till hennes rum, hvarest han tillbragt de skönaste dagarne af sitt lif, voro uppfyllda af bitterhet. En dag kunde han ej längre motstå begäret att fråga efter henne. Man svarade, att hon flyttat för nära en månad sedan. Husegaren, hvilken ofta tjenstgjorde som ett slags portvakt, igenkände mr Elson och sade med ifver: Ack så lyckligt, att jag fick se er. Då miss Dietrich begaf sig bort, lemnade hon ett bref till er. Vi sände det till hotellet, men man kunde der ej uppgifva er nya adress. Hvar är detta bref? frågade Francis, hvars bjerta slog med våldsamhet. Jag skall söka reda på det, min herre. Det ligger förvaradt i min secretaire. Om ni med detsamma vill lemna mig nyckeln till hennes rum, så hyr jag det på samma vilkor, som miss Dietrich haft, om detta anstår er. Oh, min herre, hyrorna hafva vuxit betydligt under sista månaden.