kohistorien vittnar att villfarelser, som teck nade sig att bli efemeriska, erhållit ny styr ka genom förföljelsen och att de, då denn: alltjemt fortsatts, blifvit förunderligt seglifvade Äfven i vårt land har man haft mången be dröflig erfarenhet af det vådliga i att, de icke ett oafvisligt behof det påkallat, gör: irrlärare till martyrer. Och äfven, om straff bestämmelserna kunde förekomma de religiöst: villfarelsernas offentliga förkunnande, kunde de dock icke hindra dem att sprida sigi de fördolda, hvilket obestridligen är mycket våd ligare. Huru mycket bättre då att låta den framträda öppet och vederlägga dem mec andliga vapen? En sådan kamp behöfver der gudomliga sanningens kämpe icke frukta. ) våra brödrariken, der på senare åren en gan ska vidsträckt religionsfrihet funnits, har mar sett detta bekräftadt. Djunkowsky C:o sök. te att utbreda papismens läror bland de nor: ska fjellen men gjorde ett sorgligt fiasko Tror man måhända att den katolska propa. gandan skulle finna en tacksammare jordmån i Sverige, om liberalare åsigter gjorde sig gällande i vår religionslagstiftning? Vi ha all anledning att tvifla derpå. Att hermetiskt sluta landet för katolska missionärer har al drig varit möjligt. Hvem känner icke ati dylika, våra lagar till trots, under många ål haft uppfostringsanstalter i hufvudstaden för barn af lutherska föräldrar ? Och detta kom: mer utan tvifvel att fortfara äfven sedan den nya lagen blifvit gällande. Det gifves åtskilliga andra punkter i denna lag, som göra en revision deraf vid nästa riksdag önskvärd, men då denna artikel redan vuxit till en opåräknad längd, inskränka vi oss till att anmärka följande i korthet. Utskottet hade föreslagit en väsendtlig förändring i 8 8 af den första författningen, ithy att det velat öfverlemna åt justitiekanslern i stället för åt domkapitlen att bestämma när åtal skulle anställas. Om denna mening segrat, så hade man obestridligen egt större garanti för att ej åtal skulle väckas i oträngda mål. Att konungen skall etter vederbörandes hörande afgöra, huruvida dissenters få bilda församlingar eller icke, är ett nytt och ganska vådligt prerogativ. I fall de mystiska vederbörande, som man antagit, äro domkapitlen, så är dermed föga vunnet, ty de äro väl, om någon, jäfviga i denna sak. Man kan icke annat än djupt beklaga att riksens ständer gifvit det kungliga godtycket och prelaturens inflytande detta nya spelrum. Det kommer ju att stå i konungens makt att genom atslag på alla ansökningar af främmande trosbekännare om rättigheten att bilda församlingar faktiskt upphäfva alla de medgifvanden, som dissenterlagen innehåller. Och detta kallar man religionsfrihet! Detta förklarar att doktor Sundberg kunde på samma gång han biföll det kungliga förslaget tillkännagifva, att han ansåge religionsriheten såsom ett ondt.