att hos er bönfalla om någonting ännu mera dyrbart: om hela mitt lifs lycka. Jag älskar er med min själs hela kraft, med all dess värma. Martha, vill ni bli min hustru ? Er hustru! ...jag! utropade hon vändande mot den unge mannen sitt sköna, i tårar badande ansigte; jag ? Ja, Martha, ja min högt älskade, ni som ryckt mig från dessa känslor af ensamhet och ledsnad, för hvilka jag var nära att duka under. Säg, Martha, vill ni fullborda ert verk och för alltid gifva mig denna hand, som jag nu trycker mot mitt hjerta. Er hustru! upprepade miss Dietrich med en uppsvallning af glädje, tacksamhet och kärlek som kom Francis hjerta att darra af förtjusning. Men plötsligt fördystrades hennes strålande ansigte och uttryckte endast den djupaste förtviflan. Min gud, hvad går åt er? utropade Francis. Ah! olycklige som jag är, sade hon, beI täckande sitt ansigte med båda händer. Jag kan ej bli er hustru. Ni kan icke! utropade Francis förvånad; men, min gud, hvarför det då? Fråga mig ej Francis ... Denna förening är omöjlig.