SE ————A firmationsåret aflägga redogörelse för vå läras enkla grunddrag, sådana som de före komma i Luthers lilla katekes, denna dei enda af vår kyrkas symboliska böcker, son är allmänt känd. Vi anmärka endast i förbi gående detta sakförhållande, lemnande der hän, i hvad mån lexläsningen bidragit dertill Då detta är förhållandet och vederböran de icke dragit försorg om att göra allmänhe ten bekant med den augsburgiska bekännel: sen — måhända emedan den i enlighet mec protestantismens grundtanke bör vara norme normata och icke norma normans — utan öf verlåtit åt det fria bibelstudiet, åt läsninger af religiösa skrifter och afhorandet af predikningar etc att inverka på dess religiösa öf vertygelse, så tyckes det vara både inkonseqvent och stridande mot rättvisa och billighet att pliktfälla och till fängelsestraff döma dem, som offentligen förkunna lärosatser, hvilka mot denna bekännelseskrift strida i och för denna sak, synnerligen då det är ingen anledning för handen att antaga det förkunna ren är bekant med innehållet af densamma. Dertill kommer att icke blott bland lekmän utan äfven inom presterskapet tankarna äro delade angående denna bekännelseskrifts ofelbarhet — ja så delade att i det sydligaste stiftet biskopen uppträder emot sina tidningsskrifvande capitulares med betänkligheter mot åtskilliga af dess artiklar, mea förnekande a! dess förmenta gudomlighet och med påstående om möjligheten af dess förbättrande och fullkomnande. Och dock göra begge parterna anspråk på att anses ortodoxa! Det må då ifrågasättas huruvida det ej vore skäl att vederbörande domstol, vid bestämmandet huruvida en lärosats är stridande mot den rena evangeliska läran eller icke, rådfrågade icke den föga kända, omtvistade augsburgiska bekännelsen utan i stället Luthers lilla katekes, mot hvars fullkomliga skriftenlighet icke vigtiga tvifvel oss veterligen äro väckta, och som kan betraktas såsom det svenska folkets bekännelseskrift, då den förstnämnda skriften är presternas. Vi ha här ofvan endast betraktat en sida afden nya lagens första paragraf men det gitves en annan, som är egnad att väcka lika stora betänkligheter. Kan det under några förhållanden vara öfverensstämmande med evangelii anda, med Hans ord, som sade: mitt rike är icke af denna verlden, att belägga uttalandet af åsigter, som stå i strid mot kyrkans lära med verldsliga straff? Röjer det icke misstroende till den gudomliga sanningens segerrika kraft? Kan det gagna kyrkan sjelf? Justitie statsministern uttalade vid riksens ständers allmänna sammankomst den åsigten, att kyrkan icke behöfver något annat skydd än Guds omedelbara och att en ecclesia militans alltid befinner sig i en bättre ställning än en ecclesia sriumphans — ett märkligt yttrande, då han naturligtvis förordade det kongl. förslaget. Men om det skadar en kyrka att vara triimferande, huru mycket skadligare är det cke då för henne att vara förföljande? KyrRRRRNRERRRERRRRRRRRRRRRRRRRERRERRERRRRRERRRERRRRRRRRRRRER ER RR RER RR RR RR RR RER