sade vara mycket sysselsatt med en sonat, af hvilken den stackars flickan nu ej skulle kunnat dechiffrera en enda not. Francis betraktade henne ett ögonblick från midten af kammaren; derpå nalkades han. Martha . .. sade han med vek röst. Hon ville svara, men kände att vid första ord skulle tårarne afbryta henne. Låtsande som hon ej hört hans tilltal, bortvände hon hufvudet. Francis föll på knä vid den unga flickans sida och fattade hennes hand. Martha återtog han, erinrar ni er att första dagen ni kom hit fattade ni min hand på samma sätt som jag i detta ögonblick fattar er. Kommer ni ihåg ert svar, då jag gjorde er uppmärksam på att man skulle kunna uttyda er närvaro hos mig till det värsta. Erinrar ni er detta, Martha ? Hon gjorde ett jakande tecken. Ni ser att jag hade rätt i denna varning, fortsatte Francis... och det är detta, som kommer er att fälla tårar. Jag gråter ej mumlade hon, bitande sig . läpparne för att qväfva sina snyftningar. Ångrar ni hvad ni gjort, Martha? O! nej, visst icke, sade hon med hänförelse. Nåväl Martha, ni har rätt deruti ; ty nu lå ni återgifvit mig helsan, inger detta mig mod