Göteborgsposten – 2 juni 1860, sida 2

delse af behof kan ni ju återtaga det för inköpspriset. Ja, men om jag kommer att resa. Ah, det är sannt, sade hon. Den unga flickan blef rysligt blek. Tänker ni på att afresa? återtog hon efter ett ögonblicks tystnad. Nej visst icke. En eller annan gång måste ni väl ändå återvända till England. Hvarför det? Jag är fader och moderlös liksom ni och är ej skyldig att för någon aflägga räkenskap öfver mitt lif. Jag är lycklig här, och jag stannar qvar. Martha, som upplyftat sina ögon för att läsa i Francis ansigte, sänkte hastigt hufvudet, dock ej nog hastigt för att dölja sin rodnad och den glädjeblixt, som upplyste hennes blick. Samma aflon uppställdes pianot i miss Dietrichs rum. Hon älskade musik passioneradt och det blef en stor glädje för henne att åter få sysselsätta sig dermed. Förståndig och sansad som hon var, kunde hon första dagen likväl ej afhålla sig att tjugo gånger öfvergifva sina hattar för att gå till pianot. Sedermera, för att ej göra intrång på sitt arbete, föresatte hon sig att ej spela förr än efter nio på aftnarne. Detta kostade henne blott två eller tre arbetstimmar; men ändock sökte hon att återtaga denna tid om morg