Göteborgsposten – 1 juni 1860, sida 2

Från Utlandet. Garibaldi har inryckt i Palermo, befolkningen derstädes har rest sig i massa! så ljuder vårt gårdagstelegram. Denna nyhet har som en löpeld genomkorsat Europa, hvilket nästan med återhållen andedrägt lyssnat till de rop af jubel eller förtviflan, som skulle framtränga från de för Italiens frihet kämpande skarorna. En sådan man som Garibaldi är antingen hjelte eller äfventyrare. Om han blifvit nedskjuten vid Palermo, skulle historien i en framtid ha beskrifvit honom som en rask äfventyrare, lik tusentals andra namnlösa offer, hvilka haft en brinnande ifver utan omdöme och mod utan ledareförmåga. Men lyckas han drifva Neapolitanarne ur Sicilien och behålla sitt välde der, tills han revolterat Neapel och jagat Bourbonerna ur halfön, skall han bli en Tell eller Washington för det återupprättade Italien. Det kan möjligen anses hårdt för den, som uppoffrar sig sjelf af hänförelse för frihetens sak, att en efterverlds dom skall vara grundad på slumpens pro eller contra; men så är dock, som man säger, verldens gång. Historien är en af dessa stränga kritici, som, då de utvälja taflor för sitt målningsgalleri, endast vilja ha sådana mästare, hvilka gjort epok på sin tid. Men dessa sina gunstlingar placerar hon och i sitt aldra heligaste och vårdar sig om dem med samma ömhet som modren ombhuldar sitt barn. Andra, talangerna eller de mindre framstående förmågorna, få sin plats i allmänna mottagningsrummet eller möjligen i antichambren. Vi ega dock mer än grundade skäl att hoppas, det Garibaldi skall, för den saks skull han gjort till sin, lyckas bli inballoterad i historiens tabernakel. Ty händelsernas kedja synes oss nog stark att ej mera kunna sprängas. Sicilien kan nästan anses vara förloradt för huset Bourbon. Garibaldis plan är synbarligen, att sätta sig i besittning at öns tvenne största militära makter. Om det bekräftar sig, att kung Bomba nu förlorat Palermo, måste Messina följa och konungen har just icke någon utsigt att kunna återeröfra det förlorade. Alltsom nyheterna om Garibaldis segrar anländt till oss, har hvarje ansigte glänst till af glädje. Ingen bryr sig om, att fråga sig sjelf, hvartill dessa framgångar kunna leda. Man triumferar öfver det enkla faktum, att ett afskyvärdt tyranni håller på att krossas. I våra dagar, då en nation måste gå beväpnad såsom en man och ingen kan veta hvad morgondagen medför i sitt sköte, måste vi bedöma händelserna såsom de förete sig. Att befria Neapolitanska folket från slafveriets tryckande boja, är ett ädelt syftemål — och säkerligen äro de få, som ej med ungdomlig värme, elektriserade af frihetshjeltens, om medeltidsromanernas mest