Göteborgsposten – 30 maj 1860, sida 3

IQ: Från U Itlandet. Bakom de för dagen mest intresserande. händelserna kan man ej undgå, att tänka på någon dold person, som i sin hand håller trådarne till denna Theatre des Arts -— och på! hvilken skall man väl då tänka, om ej på den, som, menskligt att sluta, just framkallat alla dessa oroligheter och, i samma ögonblick verlden befann sig i ett snabbt och välsignelsebringande framåtskridande, lössläppte alla Bellonas blodhundar, för att derigenom stärka sin egen tron. Möjligt är att Ludvig Napoleon ledes af ädlare motiver, än den krassaste egoism, men ingenting berättigar honom att göra anspråk på en sådan opinion, då man i alla hans handlingar spårat att den inneboende tanken är alldeles stridig mot den sedan utförda handlingen. En korrespondent uppdrager från Turin under d. 18:de till Times några ganska väl träffade teckningar at Frankrikes intrassling i italienska härfvan. Han säger: Den tryckning, franske kejsaren utöfvar på Italien, blifver med hvarje dag alltmera odrägugt. Hans oändliga och djerfva manövrer föranleda här de vidunderligaste tolkningar. Frankrike måste nödvändigt utöfva sitt lagliga inflytande i Italien, säges det. Det håller påfven i slafveri. Det har fast fot i Rom; alla påfvens bemödanden att emancipera sig från dess skyddskap insnärja honom ännu mera i näten. Den emellan Lamoriciere och Antonelli rådande fiendskapen, hvilken snart skall bringa den påfliga styrelsen i yttersta hjelplöshet, tillskrifves kejserliga franska intriger. Det finnes knappast en dag i de 12 sista månaderna, då påtven ej blifvit smickrad eller skrämd med återkallandet af de franska trupperna från Rom och Civita Vecchia. Kortligen, Rom och hierarkien hafva dagligen kommit i allt större beroende af Frankrike. Afven de italienska patrioterna äro utsatta för franske kejsarens farliga snaror. Deras goda instinkt har lurat honom i Mellanitalien; hela faran hotar nu södra konungariket. Neapel måste falla, det är afgjordt, men det måste falla i Frankrikes händer. Sådan var afsigten. Gif Bourbonen ett rep nog långt att hänga sig uti; motarbeta utsigterna för annexationisternas triumf; kompromettera sardinska styrelsen i nationalpartiets ögon; räck ut en hand åt Mazzinisterna; gif Neapolitanarne en ledig tron; rubba deras förtroende till Viktor Emanuel; förskräck dem med utsigten till en lazzaronisk anarki; och skall ej folket då helsa äfven en Bonapart som räddare? Men lyckligtvis finnas ännu till några ädla och mäktiga naturer, som äro bestämda att sönderslita alla de snaror, som kunna lläggas i deras väg. Garibaldis karakter inlgick ej i Napoleons beräkningar. Landstigningen i Marsala kullkastar måhända alla Ihans planer. Men hela den stora italienska frågan är ännu genom honom lika intrasslad som någonsin. Toskanska sändebudet, såsom sådant, är ännu gäst i Tuilerierna. Österrike lär lika hopplöst sjukt som Turkiet och kan från sin sjukbädd endast häda och klaga; Napoleon kastar hela skulden för den närvarande förvecklingen på sin hjelplöse sarIdinske allierade; han utpekar honom för det lallmänna hatet; han komprometterar honom I med alla partierl; han smickrar sig sjelf med att han kan, när han behagar, tillintetgöra Ihonom, utan att behöfva röra sitt lillfinger. Men grefve Cavour kommer till Parlamentet, gnuggar sina händer och ser obeskriftIligt glad ut, och om hans vis-å-vis icke skriI der till öppen fiendtlighet, så få se, hvem som Ifår bytet. Österrike hotar, men med knytnäfven i fickan. Rom åskar, men blixtrar ej. Vi räkna redan 11,000, 000 Italienare — och Garibaldi håller just på att göra upp med Bourbonen om 11,000,000 till. Turin 22 Maj. Zäricherfördraget har biI fallits af Sardinska kamrarne med 215 röster I mot 16. Turin 22 Maj. Förtroendet till framgånIgen af Garibaldis företag är så stort, att man lalldeles icke vill tänka på möjligheten af ett Inederlag. Den 20:de hade samtliga hufvudt männen för sicilianska upproret förenat sig -Imed Garibaldi. Korrespondenterna från Palermo berätta riktiga underverk om den enltugiaem cam öfverallt åttäoler Garibaldi Ovin