Göteborgsposten – 30 maj 1860, sida 2

Martha, svarade hon. Martha, upprepade Hosmer med tonen af en man, som väntar på slutet af frasen. Hon rodnade; tårarne kommo henne i ögonen. Martba Dietrich, svarade hon slutligen i förlägen ton. Jag skulle vilja hålla hundra guinger mot tio att detta ej är hennes verkliga namn, sade Hosmer för sig, i det han med misstänksam blick följde den unga flickans ansigtsspel. Ni är tyska? frågade Francis Elson vänligt, för att fördrifva den förlägenhet, som det stackars barnet tycktes känna. Min far var tysk; i Vera Cruz gifte han sig med min mor, som var från trakten kring denna stad. Sjelf är jag född i Mexico, der mina föräldrar sedermera bosatte sig. Nå väl, miss, återtog Hosmer, skola vi ledsaga er till er bostad? ... Eller kanhända vore det bättre om ni genast ginge till polisen för att aflägga berättelse om mordet på er följeslagare. Nej, nej, icke nu; ej förr än senare, utropade den unga flickan darrande och med en åtbörd af förskräckelse, som ännu en gång kom Hosmers panna att lägga sig i veck. (Forts.)