Göteborgsposten – 30 maj 1860, sida 1

Mannen tvekade ett ögonblick. Slutligen sänkte han bössan och återvände långsamt in i skogen. Elson ville skynda efter, men den unga qvinnan hejdade honom med sina klagoskri. Är ni sårad? frågade han. Nej, min herre svarade hon på engelska. Och denna man? återtog Francis, i det han knäböjde bredvid liket. Han är död, förtusan; så död som möjligt, sade Hosmer hvilken nu ankom till platsen. Kulan hargenomträngt bröstet från ena sidan till den andra, Ah, det är rysligt, munlade Francis, och aftorkade det blod som betäckte hans hand. Man måste dock vänja sig dervid, återtog Hosmer; detta är ett slags skådespel, som man blott alltför ofta ser i Karlifornien. Reffelbössan, den raka sabeln och revolvern äro de advokater man i detta fördömda land använder äfven för den obetydligaste småsak. En afton blef jag tvungen att skjuta tre skott för att i fred få äta en hare, som jag på morgonen dödat med ett enda. Under det att Hosmer, ännu andtruten af loppet, utgjöt detta ordsvall, tilltalade Elson med mildhet den unga flickan, som nedsjunkit moten trädstam och nu, med båda händerna dolda sitt i