henne spetsen. Efter att med största sorgfälligbet ha putsat och laddat mina pistoler, samt tagit ett mer än vanligt allvarsamt afsked af min hustru, begaf jag mig på väg fast besluten att, som ordspråket säger, vinna hästen eller förlora sadeln. Jag anlände i god tid till Oak-Cottage, och fann min värd vid det muntraste lynne. Han tillkännagaf att maten redan stod färdig, och att vi endast skulle afvakta tvenne goda vänners ankomst för att begifva oss till bords. — Således två vänner? utropade jag allvarsamt oroad, ni sade mig ju att endast en person, en viss herr Le Breton vill jag minnas, skulle komma. — Visserligen, sade jag det, invände Levasseur ogeneradt, men jag erinrade mig ej då att ännu en tredje, som är lika intresserad för saken som Le Breton och jag, nödvändigt äfven måste inbjudas, emedan han eljest utan tvifvel kommit objuden; men, trösta er, jag tänker med guds hjelp att maten nog skall räcka till, tillade han med ett otäckt grin, isynnerhet som min hustru ej ämnar att deltaga i middagen. I detta ögonblick hördes ett häftigt knackande på porten. — Der ha vi dem redan, ropade Levasseur i det han skyndade ut för att emottaga sina gäster. Jag tittade ut emellan gardinen och obser