sripen i samtal med Uggla då han öfverfölls, hördes nu och berättade, att han på några famnars afständ bemärkt Edman komma mycket häftigt gående emot lem. Uggla hade icke observerat Edman, hvilken rusat fram och, under yttrande hvad kostar det att slå, i detsamma och innan han hunnit uttala hvad han hade att yttra, tilldelat Uggla ett slag med handen i ansigtet och ögonblickligen derefter med käppen gifvit Uggla slaget i hufvudet. Edman hide genast hastigt skyndat undan och begitvit sig in uti Skräddaregränden, hvarest han idkar sin rörelse. Vittnet hade ämnat springa fram och qvarhålla Edman, som han igenkände, men måst biträda Uggla, hvil-. ken efter slaget blifvit sanslös medan blod trustade från honom. Vittnet förklarade, att ingen ordvexling föregått ofvervåldet, ty hr Uggla, som stod insvept 1 en vid kappa, hade, då han erhöll första slaget, endast framsträckt ena foten för att söka värja sig, men utan att träffa Edman, som ögonblickligen efter slagets utdelande med käppen, som hade en försiltrad krycka, tilldelat Uggla slaget i hutvudet, hvilket träffade helt nära tinningen och lätt kunnat blifva ovilkorligt dödande. Ire vittnen äberopades nu å Ugglas sida. Ett af dessa sökte Edman jäfva på den grund att han, sedan målet blifvit anhängiggjordt, uttagit stämning till rådhusrätten å vittnet för uppburna och ej redovisade 2 rdr 50 öre, och hvilken stämning delgifvits vittnet en kort stund förr än målet nu inför poliskammaren förekom. Polismästaren ogillade jäfsanmärkningen, emedan den uttagna stämningen synbarligen tillkommit efter det angitvelsen mot Edman blifvit gjord, äfvensom i tydlig afsigt att söka jäfva vittnet. Tre vittnen intygade nu sammanstämmande, att Edman för dem i deras gemensamma närvaro å hans källare yttrat: att när och hvar han träffade Uggla, skulle han slå honom förderfvad, ja till och med slå ihjäl honom. Ett tredje vittne intygade, att han kort före uppträdet sammanträffat med Edman och denne då haft med sig käppen med den försilfrade kryckan. En kort stund efter uppträdet hade vittnet inkommit uti Edmans lokal och då funnit honom sitta å soffan och gråta samt yttra: Jag är olycklig, jag har slagit ihjäl Uggla. Edman hade på det enträgnaste anmodat vittnet att gå till någon af de närbelägne fältskärsstugorna och höra efter hur det stod till med Uggla. Då vittnet återkom, åtföljd af Edmans broder, som före honom varit å rakstugan och berättat att Uggla lefde, hade Edman hemtat kurage och bjudit på portvin öfver laget. Då flera vittnen åberopades, uppsköts målet till om onsdag, då Edman ålades att vid äfventyr at hemtning åter tillstädeskomma. Det af Uggla i sin skrift framställda yrkande att Edman, såsom den der tförsåtligen öfverfallit Uggla, måtte inmanas i häkte, kunde för närvarande icke bifallas. I afseende på den käpp, med hvilken slaget utdelats, uppstod nu ett efterspel. Edman hade först påstått, att nämnde käpp, hvilken i anseende till kryckans beskaffenhet kan jemnföras med lifsfarligt vapen, blifvit redan för längre tid sedan förstörd men måste dock slutligen medgifva, att han i denna del talat osanning. En polikonstapel fick nu tillsägelse att följa Edman till hans hem för att upphemta käppen. Sedan poliskommissarien Tinggren, på gifven anledning, äfvenledes infunnit sig hos Edman, fick man der reda på den försvunna käppen, derifrän metallkryckan dock blifvit afbruten; men äfven denna framtogs slutligen af Edman och aflemnades till polisen. (A.-B.)