verade att Le Breton åtföljdes af bokhållaren Dubarle. Min första tanke var att framtaga mina pistoler och söka att komma undan; dock öfverlade jag med mig sjelf i rättan tid om huru osannolikt det vore att man utlagt en snara för mig. Men om Dubarle skulle igenkänna mig?... Min belägenhet var otvifvelaktigt ej den angenämaste; men jag hade en gång tagit fan i båten, och måste nu på bästa möjliga sätt söka dra honom i land. En ordvexling i yttre rummet emellan Levasseur och de sist anlände personerna tilldrog sig nu min uppmärksamhet, och jag närmade mig försigtigt till dörren för att lyssna. Jag kom nu underfund med att Le Breton ej på långt när var en så förhärdad skurk som de två andra, ty han uttalade sin bestämda önskan att man ej förr skulle disponera öfver de stulna papperen än ännu ett försök till underhandling gjorts. De andra två voro deremot fast beslutna att, då de nu funnit en villig afnämare till banknoterne och vexlarna, realisera desamma och omedelbart derefter lemna England. (Forts.)