Från Utlandet. Allteftersom det blir mera klart att upproret på Sicilien haft en långt solidare grundval, än man i början trodde, så tränger den frågan sig fram i förgrunden: hvilken ställning skola makterna intaga till en segerrik revolution i konungariket Båda Sicilierna och om det ej häraf skall uppstå någon fara för verldsfreden, isynnerhet då situationen redan förut var hotande och rik på förvecklingar. Parisertidn. Journal des Dåebats yttrar sig ock på ett särdeles träffande sätt om den politiska ställningen och säger: Det låter ej förneka sig, att alla frukta för en allmän strid inom Europa, på samma gång ingen gerna vill medge möjligheten deraf. Europa har sällan varit i en så besynnerlig ställning. Man kan i detta ögonblick utpeka fem, sex makter, som ej veta, om de skola styra sina angelägenheter med krig eller fred för ögonen, om de skola använda sina resurser till jernvägar eller rustningar. Hvem håller tråden till alla dessa förvecklingar? Hvarifrån kan det allmänna krig komma, som ingen tror på, men alla menniskor frukta? Emellan hvilka motståndare skulle det föras, om det komme till utbrott? Hvem skulle vara fiende, hvem vän? Hvad skulle striden gälla? Denna osäkerhet är isynnerhet ögonskenlig i det land, der alltid osäkerhet råder, nemligen i Tyskland. Deputeradekammaren i Berlin beviljar 9 millioner Thaler för att armeen må kunna hållas beredd till krig och föreslår att reorganisera lundkadettsakademien. Hannovers ständer vilja ej på egen bekostnad befästa konungarikets kuster och uppmana förbundsdagen att åtaga sig denna kostnad. Ansedda män sammanträda, för att vittna om Tysklands enighet gentemot alla de sträfvanden, som göras från utlandet. Österrike förhåller sig tyst, det skall ända till närvarande ögonblick vara den enda stormakt, som ej nedlagt formlig protest i Turin mot Garibaldis expedition. Om Garibaldi, som understödes af allmänna opinionen, hvilken med skäl är fiendtligt stämd mot den dåliga förvaltningen i Neapel, ej möter hinder på sin väg, kommer det sig sannerligen ej at brist på protester, ty alla officiela makter, sardinska ministeren derunder inbegripen, uttala sig högljudt emot honom. Men Österrike, som tiger, låter i Venetien ej tiden förflyta obegagnad. Det vittnar icke om någon stark trygghet, att österrikiska regeringen tänker förlänga högsta befälet från Verona till Laybach, bakom karniska alperna; det talar ej heller för fredliga utsigter, att konferenser egt rum i Rom mellan general Lamoriciere, kardinal Antonelli och neapolitanska sändebudet. Oaktadt alla hvarandra korsande rykten, de territorierala förändringar som redan egt rum, och de förändringar, som Garibaldis seger ännu måste medföra, är Europa lika litet hugadt for äfventyrliga företag, som öfvertygadt, att det skall nödgas inlåta sig derpå. Men det är osäkert; man finner nästan ingen stat, som med visshet vet, hvilken politik den skall följa, och hvar den skall söka sina allianser, emedan nästan ingen enda kan säga, hvad den närmaste framtiden skall medföra. Om en sådan sakernas ställning ännu kan kallas jemvigt, måste man härmed endast förstå de vexlande kombinationerna under en ostadig politiks svängningar. Hvarje osäkerhet är en plåga, och vi önska, att den stämning, som nu är rådande, icke må bli af allt för stor varaktighet. ij Här ofvan gjorda antydningar på Österrikes krigiska planer finna sin förklaring uti en korrespondens från Wien, hvari meddelas, att Österrike intager en bestämd hållning, för att möta de händelser, som kunna följa af Garibaldis landstigning nå Sicilien att dat nn