Göteborgsposten – 25 maj 1860, sida 1

Den nya italienska frågan. Vid denna tid förlidet år var norra Italien föremål för hela Europas uppmärksamhet. Med spänd väntan afbidade man underrättelserna derifrån, och millioner hjertan jublade då vågskålen sjönk till förmån för de allierade, för att återföras till den nyktra verkligheten genom Villafrancafördraget, som satte en gräns för så många nyv äckta vidtsväfvande förhoppningar. Nu är det södra Italien, som står främst på dagordningen, och man afvaktar sväfvande mellan hopp och fruktan dessa telegrammer, som skola förkunna ut gången af den hjeltemodige Garibaldis djerf va expedition. Det förtryck, som innevånarne i de nu med Sardinien införlifvade länderna ledo under sina förra beherrskare, kan icke jemföras med det, som neapolitanarne och sicilianarne varit underkastade. Gud hade gjort södra Italien till Europas paradis; samvetslösa och blodtörstiga tyranner ha i förening med illsluga och egennyttiga prester gjort allt för att förvandla det till ett helvete. Folket i dessa en gång så mäktiga och rika länder äro, tack vare denna despotismens och hierarkiens trogna samverkan, försänkt i ett så djupt andligt och timligt elände, att väl aldrig ett uppror varit mera berättigadt. Och då man af en sorglig erfarenhet känner, huru litet det är att bygga på de neapolitanske konungarnes nödtvungna koncessioner, kan man icke annat än önska, att Frans II måtte ju förr dess hellre fördrifvas från det konungarike, han visat sig så ovärdig att beherrska Har man anledning att hoppas ett så lyckligt resultat af den pågående striden? Det tyckes vara sannolikt nog, så framt det blir Garibaldi förunnadt, att uppgöra saken endast med tyrannens egna legoknektar. För