Göteborgsposten – 24 maj 1860, sida 1

förrådskamrar, men utan något förädlande inflytande på tänkeoch handlingssättet. Men Ityvärr kan det icke bestridas, att detta ofta nog icke år förhållandet och att många, som Iyfvas öfver sin salongsbildning och sitt genom diverse examina attesterade kunskapsförråd, röja mera själsråhet och djupare moraliskt förfall, än sjelfva den föraktade proletäIren. Dylika personer, som ingen sann kultur kunnat bita på, förtjena i främsta rummet att kallas sämre folk och äro tusen gånger föraktligare och klandervärdare, än denne, som, uppfostrad i mörker och okunnighet, omgifven af last och elände, aldrig lärt sig inse skilnaden mellan rätt och orätt och derföre dukar under för frestelser, hvilkas styrka endast den, som af personlig erfarenhet vet hvad lekamlig nöd vill säga, kan göra sig begrepp om. Noblesse oblige, lär ett gammalt franskt ordspråk. Med ännu större vissbet kan det påstås, att lyckliga yttre vilkor och denna upplysning, hvaröfver man är så stolt, ålägga förbindelser, hvilka icke böra försummas af någon, som gör anspråk på sina medmenniskors aktning. En motsatt mening hysa dock dessa starka andar, som utgöra hvad man kallar den eleganta pöbeln. De ha neml. lyckats emancipera sig till den grad från alla fördomar, att de anse nära nog allting kunna gå an för dem. Olyckligtvis stärker den allmänna opinionen genom den slapphet, eller rättare sagdt, partiskhet, hvarmed den handhafver sitt censorskall, dem i denna falska uppfattning. Att hvad som här anförts icke är att räkna bland fria fantasier, utan beklagligtvis dagligen och stundligen bekräftas genom obestridliga fakta, torde ingen vilja förneka. Till hvad höjd detta förakt för moralens enklaste bud kan stiga hos personer tillhörande de högre folkklasserna, visar, för att välja ett färskt exempel, de grofva våldsbragder, som enligt hvad underrättelserna från hufvudstaden förmäla, förofvades på Djurgården Söndagen d. 13 dennes af en del officerare vid i Stockholm förlagda regimenten och hvarom vi, efter Stockholmstidningarne, igår, under rubrik Rättegångsoch Polissaker meddelade utförligare. Då en af dessa unga Martissöner råkat i delo med några personer — hvilka de voro och hvarom saken handlade, kan han icke närmare uppgifva — kallar han några i en förbifarande omnibus befintliga kamrater till hjelp. De ädla hjeltarne fattas omedelbarligen af ett raseri, som möjligen förekom hos forntidens berserker, men som nu endast torde vara att finna på Danviken. Herrar löjtnanter rusade nemligen på de tillstädesvarande utan att fråga efter hvilka de varit, som råkat misshaga den, som tagit deras tapperhet i anspråk, anföllo utan minsta skäl dem, som ville passera förbi, slogo och misshandlade grymt flera personer, somicke ens försökte försvara sig, utan, som det heter, åtskilnad hvarken af ålder eller kön. Märkligt är att det ej vid polisförhöret blifvit anfördt, att någon af våldsverkarne varit öfverlastad vid tillfället. De