Göteborgsposten – 23 maj 1860, sida 2

som kunde göra sir William hans rätt till arfvet efter sina fäder stridig, ansågo hans vänner det likväl klokast, att han offentliggjorde sina dokumenter, och en rättegång väcktes fördenskull mot testamentets verkställare, för att tvinga dem afträda från sin befattning. Detta var naturligtvis endast en med dem öfverenskommen formalitet; men William måste dock för detta ändamåls skull begifva sig till London. — Detta är sista profvet! sade vår hjelte till Ellen och lyfte henne upp i vagnen, der Joe och Susanna redan tagit plats på baksätet. När vi komma tillbaka hit till Carrow, skall vår lycka nå sin fullbordan, och vi skola då se uppfyllda dessa brinnande önskningar, som nyss syntes oss omöjliga att ernå. Den unga flickan besvarade endast med sin rodnad denna hänsyftning på deras bröllop. Sir William hade, för att undvika hvarje opinionsyttring som kunnat förorsaka hans mor smärta, befallt att man skulle hålla stunden för afresan hemlig; den blef likväl förrådd, och då vagnen uppnådde grinden till parken, helsades den med lifliga och tillgifna hurrarop. Röde Ralph hade ställt sig i spetsen för de i allmänningen samlade bönderna. — Må fan taga den tjufpojken! utbrast Joe Beans förargad. Han gör aldrig annat än otyg.