Göteborgsposten – 22 maj 1860, sida 2

denna korta tid, om han egde någon borgen att sätta för sig. Joe nämnde nu förpaktarens anbud och Ralph blef genast försatt på fri fot. L. Då vår hjelte inträdde i biblioteket, närmade han sig Martins länstol. Den gamles drag hade redan dödens blekhet, men hans ögon glänste till vid ljudet af sin unge husbondes röst. — Min herres son! utbrast han; men ni eger hvarken egendomshandlingarne, familjesmyckena eller bordsilfret. — Allt detta har gått förloradt! sade mr Elworthy, som stod bredvid honom. — Maa tror så, sade den döende med ett lätt leende; man tror så, men man misstager sig. Martin har alltsammans: dokumenter, diamanter, guld och silfver, allt, allt! Sir William har hvarken anförtrott dem åt sin advokat eller pastorn... Nej, nej . .. men åt troheten . . . åt den gamle... vakthunden, åt Martins trohet... stallknekten Martins! ... Det fattas intet, tillade han och tog vår hjeltes hand; allt är der! (Forts.)