———— uvww—w——— NN Allas blickar riktades på lady Mowbray och vår hjelte, hvars rörelse var nästan obeskriflig. — Jag samtyckte, fortfor berättaren, jag samtyckte med glädje; ty min fordne vän och kamrat Musgrave, Miran-Hafaz far, hade gift sig med en begum, eller hinduisk furstinna, och var i tillfälle att beskydda och rikta mig. — Barnet! mitt barn! utropade lady Mowbray. -Ert hjerta, madame, har redan anat min hemlighet. Ännu några ögonblick och edra förhoppningar skola vara bekräftade! Den djefvul, som lät mig resa, tvingade mig med en ed, så förfärlig att jag här ej vill upprepa den, att aldrig förråda denna hemlighet, så länge han lefde. Tvenne dagar före skeppets afresa, träffade jag karlen, som fört gossen med sig från Italien till England. Jag fick af honom veta, att gossen var öfverstens egen brorson, Carrows fideikommissarie! Hvad var att göra? Min mun var sluten med en ed, som jag ej vågade bryta, och jag var ännu i öfverstens våld, som låtit mig rymma, i stället för att skaffa mig nåd från straffet, hvilket skulle ba varit lätt för honom. Jag beslöt likväl, att ej utsätta gossen för resans besvärligheter och de äfventyr, som kunde åtfölja ett sådant ostadigt lif som mitt. Jag förde honom till Carrow, till min brors farm; jag talade om äktenskap, om min hustrus död; han trodde mig och åtog sig gossen som uppväxte i hans hus.