Göteborgsposten – 19 maj 1860, sida 2

Från Danmark. Enkedrottningen af Danmark återkom d. 14:de till Köpenhamn från Nizza. — På teatern i Köpenhamn har det blifvit en stående sed, att oftast då något nytt stycke uppföres en häftig strid börjar mellan hvisslare och applådörer, hvilken kamp först brukar sluta, då gongonen låter höra sitt måktiga: tyst! Senast har en dylik batalj levererats på Folketeatret vid uppförandet af prof. Overskous nya pjes Hvad är menniskoslägtets lycka?, hvilket stycke föröfrigt af tidningarne, oaktadt sin stora apparat, förklaras — fallande. — Dagbladet yttrar bland annat i bref från sin Stockholmskorrespondent om kröningen: -På Slottsbacken stå ännu (d. 6:te) qvar de präktiga hyllningsestraderna och påminna, oaktadt det kongl. valspråket Land skall med lag byggas, som prunkar på frontespicen, oaktadt sina allvarliga emblemer, sina hillebarder och vapensköldar, om en öfvergifven fjellbod eller, för att göra jemförelsen mera konkret, om vårt Alhambra, och de förbigående, som för knappast 24 timmar sedan här jublade sin konung till mötes, då han från tronens högsäte spred guldkronans och purpurns glans öfver dem, ha sedan fallit ned i det materiela lifvets prosa och mumla med en suck: endast detta skröpliga träskjul har kostat vårt fattiga land 15,000 rdr, och det för en half timmas spektakel. — — All denna salomoniska prakt öfverensstämmer ej med vår tidsande, konungen är ej längre folket, nationerna eftertrakta icke mera något praktfullt hof, utan söka en konung, som kan uppfatta deras behof och utveckla deras frihet. Medeltidens konungar existera ej längre, den bländande apparat, som nutidens konungar ännu från de dagarne gömma i någon vrå af sina slott, passar ej längre, och då den dock användes, blir det blott ett skådespel, der ej ens den yttre harmonien kan upprätthållas. Purpurmanteln kastas öfver generalsuniformen, konungakronan istället för den trekantiga hatten — det var för mig den mest slående bild af huru det hela gick i hvartannat, och denna blandning af gammaldags traditioner och våra dagars moder slingrade sig som en röd tråd genom allt detta, från hjessan på den förste af Karl XII:s skinnbyxade kyrassiererer till hälen på den siste lifgardisten, guldkronade furstemantlar öfver tättknappade vapenrockar, hermelinskåpor öfver gallonerade byxor med guttaperchahällor, härolder i riddardrägt med glasögon på näsan och lorgnetter i ögonen, drottning Kristinas galavagn med en modern stallmästare på kuskbocken. Det var mig ibland omöjligt att skilja mig från tanken på en ballettscen, och en ärlig svensk gaf äfven, då den kongl. baldakinen passerade förbi oss, ofrivilligt sin känsla luft i utropet: Mumbo — Gumbo -Gongong den store! Så hade ståten imponerat på honom. — — Bland utnämningarne har äfven fallit ett slagregn af ordnar och doktorshattar; denna hattutdelning eger endast rum vid kröningar, och då inträffar alltid den kuriösa händelsen, att en och annan verklig doktor får en dylik tom titelhatt ofvanpå den, som han redan förut med svett och möda tillkämpat sig. Det är ungefär detsamma som att förgylla guld; guldet tycker ej riktigt om det. — — Knappast en timme efter det hyllningsceremonien var slut, såg man tvenne herrar i vanliga civila ytterrockar promenera genom Stockholms gator; det var konungen, som afkastat purpurn och nu, endast åtföljd af en kavaljer, gick och betraktade folkmassan, som nyss