sjukvakterskorna honom, att han redan aflagt sitt besök, och han aflägsnade sig då helt förvånad öfver sin glömska. Såsom Ludvig XVIII:s förste kirurg, måste Alibert dagligen förbinda den giktbrutne gamle kungens ben. Det var ett mödosamt arbete och fordrade mycken skicklighet, samt förtjente rikligen de hederstecken, ordenskors och pekuniera belöningar, hvarmed befattningen var förknippad. Under denna dagliga operation stod alltid bredvid lifkirurgen en ung medhjelpare, som hade de nödiga bindlarne, salfvorna etc. på en silfvertallrik. Denne unge medhjelpare var Coulon. Han visste att snart göra sig omtyckt af konungen. Han hade liksom denne en satirisk ådra och böjelse för Voltairiansk filosofi, och dessutom bragte Alibert på tal hans utomordentliga efterhärmningsförmåga, hvarpå han straxt gaf prof, i det han härmade sin lärare bakom dennes rygg. Ludvig XVIII var nära att kikna af skratt och från den stunden uppmanades Coulon dagligen, att med sina framställningar af lefvande personer förkorta kirurgens långvariga och ofta smärtsamma operationer. Han fann tillräckligt med ämnen härtill bland de hofmän och hofdamer, som han mötte på vägen till den kongl. sängkammaren. Konungen frågade honom hvem han träffat och, utan att svara, gaf Coulon genast en trogen kopia af de olika personernas ansigten, åtbörder och gång. — Förträffligt! brukade konungen skrattande utropa; det är hr Laine . . . det är hr Decazes —hertiginnan af Blacas — hr de Serres. Och han skrattade, tills tårarne kommo honom i ögonen. Coulon hade aldrig någon smak för medicinen och hängde derföre upp, som man säger, praktiken på spiken, samt behöll af densamma endast sina dagliga besök hos konungen, för hvilken han blifvit oumbärlig. TIbland, då Ludvig frågade honom efter personer, som han sett, låtsade han sig bli förlägen, som om han icke skulle våga, att efterapa dem. — Nå! brukade då konungen säga, jag tillåter er allt. På detta sätt uppmuntrad, imiterade nu Coulon prinsarne och prinsessorna af den kongl. familjen. Men han var född hofman; hans efterhärmningar infor medlemmar ur den äldre linien egde blott på anständigt sätt rum; men när han mötte någon af de yngre medlemmarne, höll han ej tillbaka, utan lemnade friit lopp åt sin talang. Det lyckades honom isynnerhet med hertigen af Orleans, Ludvig Filip, som en dag tilltalade honom i Tuilerierna med följande ord: — Herr Coulon, ni härmar min person med underbar trohet. Jag hade i går tillfälle, att sjelf öfvertyga mig derom. Det fattas blott en småsak, att fullständiga porträttet, men för en konstnär, sådan som ni, är äfven den ringaste småsak af vigt.