Eugene Coulons skiftesrika lefnad. — Mon Dieu! Pappa Coulon lemnar oss, sade nyligen en parisare till en annan, då de sågo ett liktåg passera sig förbi långs gatan Honore. — Hans hustru har icke behöft vänta på honom länge, löd svaret; det är knappt fjorton dagar sedan hon dog. Och detta var hela det liktal, som bestods pappa Coulon, hvilken dock på sin tid spelat en betydande roll inom parisiska säll skapslifvet. Eugene Coulon var son till en apotekare och föddes till verlden i slutet af förra år hundradet. Han kom till Paris, for att stu: dera medicin, men det var sin mimiska, e sin läkaretalang, som han hade att tacka för sin lycka. Han hade blifvit rekommenderad hos den berömde kirurgen Alibert, som fästa de sig vid honom och ofta tog honom mec sig på sina besök hos patienterna eller sjukhuset. Alibert gick på ett temligen ori ginelt sätt tillväga i utöfvandet af sin konst På sjukhuset stannade han vanligen vid dörrer till sjuksalen, kastade en blick på sängarnq och pekade, utan att stiga in, med fingret pi hvar och en af dessa, upprepande orde Ipeca lika många gånger som det fann: sängar till i salen. Alla de sjuka måste derefte taga in Ipecacuanha, medan Alibert gick vidar och gjorde på samma sätt i nästa sal elle ordinerade något annat medikament. Coulor hade småningom så fullkomligt inhemtat si lärares egendomliga maner, att han ibland til och med syntes i dörren till en sjuksal och efterapande Aliberts röst, fysiognomi och åt börder, utropade sitt: Ipåca, ipgca, ipeca! — När Alibert gedan kom till stället, försäkrad