hända båda stå inför Guds domstol. Det är någonting, som säger mig, att ni är orsaken till mitt lifs olycka, till min vanära inför verldens ögon, till förlusten af min makes kärlek ! Var ädelmodig, låt mig få omfamna min son, innan jag dör, och mina böner skola inför den Allsmäktiges tron utverka förlåtelse för edra brott. Ett hest skratt bröt fram öfver öfverste Mowbrays läppar; fastän döende, var likväl hans hjerta känslolöst för denna bön. — 0, om det hos er finnes qvar någon mensklighet, återtog hon och föll på knä vid soffan, haf medlidande med en moders qval! Anser ni då den förlåtelse jag skänker er för alla de kränkningar jag lidit, så ringa? Jag har dock blifvit släpad långt från mitt hem; mina lidanden ha gjort mig vansinnig! Min ungdom har i förtid vissnat, min ålderdom har varit ensam och öfvergifven! O, säg mig endast ett ord! — Aldrig! mumlade den eländige och kastade på henne en blick af helvetisk elakhet. Den enda trösten jag eger qvar, är den, att min död skall tillintetgöra ert lifs sista hopp. — Vidunder! utbrast en sträng och djup röst bredvid honom. — Hvems är denna röst? Hvem var det som talade? Öfverste Mowbray vände sig om med en